Underhållning till döds
”Denna gång osar valunderhållningen dödslukt i mer än bildlig bemärkelse.”
Tisdagen den 3 november hålls presidentvalet i USA och i dag ordnas den sista tv-debatten mellan kandidaterna Donald Trump och Joe Biden. Inför debatten är den största nyheten att båda herrar kommer att få tala ostört i två minuter medan arrangörerna stänger av motståndarens mikrofon. Efter den första tv-debatten handlade ju huvudnyheterna om att Trump hade avbrutit Biden hela 71 gånger, medan Biden hejdat Trump 22 gånger. Rapporteringen beskrev debatten som den mest misslyckade någonsin och erbjöd saftiga videoklipp som bevis.
Presidenvalet är en stor mediehändelse också för oss i Norden. I Sverige liverapporter Aftonbladet och SVT följer opinionsläget med dagliga mätningar. Mycket av det dagliga nyhetsflödet handlar, likt bevakningen för fyra år sedan, om det senaste kontroversiella Trump gjort eller sagt. Ekots utrikeschef Ginna Lindberg (SR 19.10) motiverar bevakningen med USA:s betydelse för resten av världen när det gäller ekonomi, politik och säkerhet, men också med ett publikintresse: ”Sen ska man inte sticka under stol med att det finns en fascination bland många, det är också ett visst underhållningsvärde i att följa amerikansk politik.”
Mycket tyder på att den amerikanska medieteoretikern Neil Postman träffade rätt då han 1985 gav ut boken Amusing Ourselves to Death. Hans tes var att showbusiness har tagit över den offentliga debatten i USA, då tv som den rådande medieformen stipulerar villkoren för vad som kan och inte kan diskuteras, uttryckas och problematiseras. ”I USA är landets professionella komiker de människor som tas mest på allvar”, skrev Postman.
Boken blev en global bestseller och översattes följande år till både svenska och finska, och jag minns väl hur överdriven boken då framstod med finländska och svenska mått mätt. I Finland och Sverige rådde alltjämt en public service-era med två nationella tv-kanaler. Politiken och val iscensattes under ordnade former av ett fåtal aktualitetsprogram och dagstidningarnas stabila bevakning. I dagens hybridiserade medielandskap ter sig Postmans beskrivning mer trovärdig: underhållningslogiken har spridit sig överallt.
Enligt hans analys dränks allvaret inte i disinformation utan i irrelevant information. På sociala medier, i mediers liverapportering och nyhetsflashar – det vi mediekonsumenter hungrar efter – jämställs kortnyheter om presidentkandidaternas senaste utsagor med rapporter om problem med valsystemet. Att USA tappar i globala demokratimätningar och att köer till förhandsröstning är kilometerlånga blir smånyheter bland andra. I smarttelefonens nyhetsflöde finns ingen hierarki, och allt är lika viktigt.
Denna gång osar valunderhållningen dödslukt i mer än bildlig bemärkelse: USA har drabbats av massdöd i covid-19, men därtill spekuleras det om våldsamheter efter valet, oberoende av resultat. Häromkvällen bjöd Yles A-Studio (18.10) in direktören för Utrikespolitiska institutet för att diskutera hotet om kravaller och inbördeskrig. Inbördeskrig!
Postmans bok är inte att förkasta som sedvanlig kulturpessimism, utan bör läsas som en skarp analys av medieformers makt över vårt tänkande. Vad är det vi roar oss med?