Skapa fri rörlighet på riktigt för de synskadade
TRAFIK Förra veckan firades den vita käppens dag. En dag för att uppmärksamma oss personer med synnedsättning samt att visa respekt för den vita käppen. En ypperlig dag att lyfta fram bristen på tillgänglighet i Helsingfors.
Hur ofta har du rört dig i Helsingfors och känt dig otrygg? Vi är många som varje dag känner oss osäkra och otrygga när vi tar oss fram i vår stad på grund av bristen på ljudsignaler vid övergångsställena.
Jag skulle särskilt vilja lyfta upp oss med synnedsättning som inte kan se om trafikljuset visar grönt eller rött. Vi lyssnar i stället på bip-ljudet som tyvärr, alltför ofta, saknas vid övergångsställena i vår huvudstad. När ljudsignalerna saknas finns det förstås andra alternativ. Man kan i bästa fall fråga någon, eller gå en längre bit för att korsa gatan vid något annat ställe där en ljudsignal finns. Men tyvärr finns det också ett tryggt, men trist alternativ: att stanna hemma.
Skulle en seende acceptera att inte kunna röra sig fritt i sin vardag? Under coronatiden har hela landet fått uppleva hur det känns när man inte får och inte vågar ge sig ut. Varför ska jag som en person med synnedsättning begränsas i min rörlighet varje dag, år efter år? Varför ska många äldre människor också bli mer begränsade? Är inte vår fria rörlighet och trygghet också viktig?
Vi har världens tredje äldsta befolkning, men vi vidtar inte det enklaste medel för att göra livet tryggare för det hundratals om inte tusentals äldre med nedsatt syn.
Staden argumenterar att det är för dyrt att införa ljudsignaler vid alla övergångställen. Samtidigt blir det även dyrt för samhället att inte erbjuda invånarna en möjlighet att ta sig fram självständigt. Många är beroende av samhällets tjänster. Kostnader relaterade till dessa, för att inte tala om ensamhet, är inte direkt billiga. Vore det inte bättre att vi som kan och vill ta oss fram själv erbjuds förutsättningar för att kunna ta oss tryggt och säkert till förskolan, arbetet och studier eller till matbutiken. I Stockholm har man arbetat systematiskt med tillgänglighetsfrågor sedan 1999 och ljudsignaler vid alla övergångsställen är standard, inget undantag.
Vi har världens tredje äldsta befolkning, men vi vidtar inte det enklaste medel för att göra livet tryggare för det hundratals om inte tusentals äldre med nedsatt syn.
En del argumenterar att ljuden vid övergångsställen är störande. Hur kommer det sig att de inte upplevs störande i andra länder? Kan det vara så att allmänheten vänjer sig vid ljudet precis som med bilarnas buller? I Sverige regleras ljudet från övergångsstället utifrån tiden på dygnet, det vill säga att bip-ljudets volym höjs då trafikens ljud är högre och ljudet sänks då trafiken avtar framåt kvällarna.
Helsingfors stad behöver en plan för sitt tillgänglighetsarbete som är i linje med vår grundlag och FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning. Det räcker inte med att ha en sida med allmän information på stadens webbplats för att säga att man gjort tillräckligt. Att skapa en plan, där tilländamålsenliga övergångsställen införs på exempelvis fem år, borde inte medföra en omöjlig kostnad för staden. Framför allt med tanke på att kostnaderna kan öka om de äldre och personer med synnedsättning fortsatt blir beroende av individuella färdmedel. Antalet äldre med synnedsättning kommer definitivt inte minska i vår stad.
Det är först då det finns hinder i miljön som människor blir funktionshindrade.