Vad är en sund konservatism, frågar Unga teatern
Med klassikern Det susar i säven tar Paul Olin avsked från Unga teatern. – Vi har funderat mycket på frågan om all konservatism är dålig, säger han.
Berättelsen om den nyfikna mullvaden, den modiga vattenråttan, den barska grävlingen och – inte minst – den oförlikneliga stroppen till padda har berört generationer av läsare, unga såväl som äldre.
Bland dem finns skådespelaren och regissören Paul Olin, som med en egen dramatisering av Kenneth Grahames klassiker tar avsked från Unga teatern där han varit konstnärlig ledare i fem år.
– Det är en traditionell berättelse med ett fint språk, men också ett actionäventyr, säger Olin om sin barndomsfavorit.
Premiär blir det på lördag. Olin berättar att vänskap och ekologi är de två ledord ensemblen jobbat med.
– Även om någon är en obotlig opportunist och populist som Padda, så ställer vännerna upp och tar hand om honom. Men det viktigaste förhållandet i den här uppsättningen är det mellan Råtta och Mullvad.
Vad som än händer förblir de vänner!
Det ekologiska temat har för sin del blivit viktigt för Unga teatern på senare år också i övrigt. Med sina undertoner av skepsis mot moderniteten och industrialismen passar Det susar i säven alltså väl in i repertoaren. Boken är skriven på randen till första världskriget, medan vårt 2020-tal präglas av internationella spänningar och en överhängande klimatkris.
– Det finns en viss oro över pjäsen, men också det som jag kallar för ”en sund konservatism”, som till exempel Råtta står för. Man vill hålla kvar den gamla världen och det lugna tempot mot industrialismen och teknokratin.
– Vi har funderat mycket på frågan om all konservatism är dålig och om bakåtsträvande också kan ha sina fördelar?
Naturligtvis är det den obetänksamma fartdåren Padda som representerar en blind framstegsoptimism.
– Vi har nog jämfört honom ganska mycket med Donald Trump.
Formmässigt innebär Det susar i säven vissa nya inmutningar för Unga teatern. Till exempel har föreställningen starka inslag av både mask- och dockteater.
– Ibland tar skådespelarna av sig maskerna och då blir de dockor som kan färdas i tåg eller bilar. Det har blivit en röd tråd: transformationerna från en form till en annan.
Vem identifierar du dig mest med i berättelsen? – Jag identifierar mig helt klart med Råtta, på gott och ont. Jag är också en sån som gärna vill att allt ska vara som det var förr, en ordningsam streber.
Det här blir din sista produktion som konstnärlig ledare, hur känns det och vad tar du med dig från dina fem år? – Nog känns det lite vemodigt, men samtidigt skönt. Det är mycket jobb på en liten teater. Det är svårt att sätta i perspektiv ännu, men jag återgår till att bli frilansande konstnär, först till min fostrarteater, Siriusteatern, som skådis.
– Men det känns som om jag lämnar en teater som är i gott skick, både konstnärligt och ekonomiskt. Vi har gjort många nya inmutningar de senaste fem åren, och det blir säkert fler.
Det susar i säven spelas på både svenska och finska, främst för skolor men också några öppna lördagsföreställningar är inplanerade. Teatern har vidtagit samma säkerhetsåtgärder som alla andra teatrar. Planen är att klasser från olika skolor inte ska blandas utan lotsas till sina platser via separata ingångar.