Människans kamp för att få makt är en sida av hennes ondska

Torsten Fagerholm diskuterar i sin ledare (HBL 20.10) konspirationer på ett sätt som väcker vissa frågor. Han tenderar nämligen att avfärda all diskussion om konspirationer, och det här är missvisande.

Om man betänker hur mycket ren och skär ondska i alla sina former som förekommer i världen förstår man lätt hur mycket av människors handlande är sådant som på olika plan är uttryck för ondska. Den här ondskan skulle ju inte ske om inte ett stort antal människor var beredda att bidra till dess utförande. En girig och makthungrig miljardär skulle inte få någonting alls till stånd ensam. Jag utgår ifrån att Fagerholm inte tänker sig att de som står bakom den här systematiska ondskan öppet redovisar sina strävanden och strategier – eller ens för sig själva skulle vilja erkänna att deras handlingar är onda.

Den här ondskan sker i det fördolda – för dem som inte vill se den. Det onda döljs på så sätt att man, till och med då den är direkt brottslig, försöker förvandla den till någonting, om inte gott så i varje fall acceptabelt: handel, religion, försvar, forskning, miljövård, politik, lobbning, till och med moralisk plikt och så vidare. Notera: all ondska sker under falsk förespegling. Vi har en liten konspiration här.

Hur sker konspirerandet? Även om det finns en hel del personer som är så infantila att de tjusas av hemliga ritualer i källarlokaler är konspirationer som utgår från hemliga sällskap inte typiska. Ett mer typiskt exempel kunde tas ur vår historia, nämligen hur män konspirerade mot kvinnor. Den typiska genomsnittliga mannen – särskilt om han var akademiskt utbildad – var beredd att säga de mest hårresande dumheter och de mest upprörande gemenheter om kvinnor. Det här systematiska konspirerandet behövde inga hemliga sällskap och ritualer, för de män som det var fråga om visste nog sina intressen utan sådant. Det är på en sådan basis konspirationer för det mesta sker.

De giriga miljardärerna vet nog vilka politiker de ska köpa, vilken forskning de ska stöda, vilka lagar de vill ha, vilka medier de ska äga, etcetera, utan hemliga ritualer. Att de konspirationsteorier som flödar på nätet är så dåliga och beklagliga är en sak, mediernas ofattbara godtrogenhet är dess andra sida. I konspirationen mot kvinnor deltog främst utbildade män: vetenskapsmän, journalister, kulturpersonligheter etcetera – i och genom vetenskap och medier. Dagens medier och vetenskap är inte på något sätt, inte ens litet, mer skickade att genomskåda den här typen av konspirationer än gårdagens.

Det är mot bakgrund av den här häpnadsväckande godtrogenheten som medier kan trumma fram skandaler: som om det skulle vara någonting ”otroligt” att en president gör sådant Richard Nixon gjorde, att banker tvättar pengar, att soldater ur ”civiliserade” länder skjuter barn, att filmmoguler utnyttjar sin makt sexuellt och så vidare. Sedan är man chockad ända tills nästa skandal dyker upp – och då är man chockad på nytt ... Var och en av dessa skandaler uppfattas som om de vore enskilda, ovanliga företeelser. Man vill inte se mönstret.

❞ Är det faktiskt någon som tror att de som har mest pengar och makt är personer som inte är så benägna att konspirera?

Det är förstås sant att de konspirationsteorier som cirkulerar på nätet är både fåniga och hemska. Men är det inte också ganska fånigt att tro att konspirationer ser ut på det sätt som uppjagade tonårskillar beskriver dem? Om man avvisar alla konspirationer med hänvisning till pubertetsproblem gör man omedvetet de verkliga konspiratörerna en stor tjänst, för deras konspirationer ser ut på ett helt annat sätt. Människans kamp för att få makt är en sida av hennes ondska och den kampen sker i det fördolda, med hjälp av det fördolda (till exempel med hjälp av att dölja information).

Konspirerandet sker i alla institutioner, organisationer, företag och föreningar. Är det faktiskt någon som tror att de som har mest pengar och makt är personer som inte är så benägna att konspirera? Jag tror att sådana personer i osedvanligt hög grad lider av manin att konspirera.

HANNES NYKÄNEN Esbo

SVAR Låt oss inte sammanblanda konspirationer – i bemärkelsen maktmissbruk – med konspirationsteorier. De senare baserar sig på cirkelresonemang och är därmed icke-falsifierbara: det som inte kan bevisas kan inte heller motbevisas. Kunskapsteoretiskt vandrar konspirationsteorier på samma tunna is som religion, som via binäritet (folk–elit, godhet– ondska) söker tröst, ordning och begriplighet i en kaotisk värld. Med sina algoritmer agerar de sociala medierna megafon åt konspirationsteoretiska idéer som sår tvivel och bitterhet, utmålar fiendebilder, inspirerar våldsverkare, undergräver vetenskapen och rycker undan mattan för upplysningsidealet. Detta är själva grunden för tyranni: en reflexmässig ogiltigförklaring av alla invändningar och stämplande av motståndare som onda. Konspirationsteorier är inkompatibla med demokrati eller logik.