Leveranssäkerheten är ett centralt kriterium för internationella köpare

LOKALA ARBETSAVTAL Nina Wessberg redogör för rådande praxis på arbetsmarknaden som ett genmäle till min insändare (HBL Debatt 13.10). Wessberg beskriver läget så som det är i dagens Finland. Men är det inte just de existerande och låsta strukturerna vi vill förändra och modernisera.

Vi har sett betydande initiativ som strävat efter en mer flexibel arbetsmarknad än den som upplevs som alltför rigid och övergripande.

Finlands näringsliv (EK) beslöt redan tidigare frångå sin roll som förhandlingspart på arbetsmarknaden. Skogsindustrin har nyligen beslutat om övergång till lokala arbetsavtal. Ingendera har för avsikt att avstå från arbetsavtal utan snarare att föra avtalsfasen närmare de enskilda branscherna och företagen. De små företagen är bäst på att bedöma sin egen situation och de lokala förutsättningarna för rättvisa och villkor som är godtagbara av de lokala parterna. De större företagen och framför allt de internationellt inriktade måste anpassa sig till allt vidare realiteter och konjunkturer.

Wessberg anser att jag lovprisar justitieminister AnnaMaja Henrikssons förslag om flexiblare och tidsbestämda arbetsavtal på det lokala planet. Inte lovprisat, utan snarare betraktat förslaget som en kreativ idé. Det är ju högst sannolikt att en justitieminister i sina uttalanden beaktat rådande lagstiftning, men också sett reella möjligheter till förändringsinriktade lagförslag. Helt inom ramen för ett acceptabelt förfarande av en ansvarskännande rikspolitiker.

Wessberg skriver ”Branschvisa kollektivavtal binder bägge parter till arbetsfred under den tid avtalet är i kraft”. Har det verkligen gått till så i tider av illegala och stödstrejker? Hon fortsätter med ”Utan kollektivavtal blir även arbetsfreden en lokal fråga”. Är facket följaktligen oroat över att de lokala arbetsgivarnas och arbetstagarnas vilja och förmåga att skapa ett ömsesidigt accepterat och positivt anställningsförhållande inte är tillräckliga? Ifrågasätter facket i dag de lokala arbetsgivarnas strävan att skapa ett för samtliga parter inspirerande och rättvist belönande arbetsklimat? Ett absolut måste för företagets överlevnad!

I sin uppräkning av strejkbenägenheten i olika länder utelämnar Wessberg dock avsiktligt (?) Sverige. Vi konkurrerar på många internationella marknader och med flera jämförbara varor och tjänster. För den internationella köparen av finländska eller svenska varor och tjänster är leveranssäkerheten ett centralt kriterium. Om vi betraktas som mindre pålitliga på grund av en betydligt högre strejkfrekvens är vårt utgångsläge dessvärre sämre.

På olika håll i samhället – politiker, ekonomer med mera – uttalas behovet av lönsamma investeringar i Finland. Av vilken anledning tycks intresset både i hemlandet och internationellt vara svalare än vad vi ansett oss vara i behov av? Finns vår rigida arbetsmarknad som en delorsak på möjliga investerares lista över de risker en investering kunde medföra?

❞ Ifrågasätter facket i dag de lokala arbetsgivarnas strävan att skapa ett för samtliga parter inspirerande och rättvist belönande arbetsklimat?