På tal om änglar och demoner
I rysaren Saint Maud försöker en fanatisk sjuksköterska rädda själen på sin syndande, döende patient. Filmen lyckas med att skapa stämning, men tempot är för långsamt och chockeffekterna få.
DRAMA/RYSARE
Saint Maud
★★★☆☆
Regi och manus: Rose Glass. Foto: Ben Fordesman. I rollerna: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Knight, Lily Frazer. 84 min. 16F
Den allsmäktige lever farligt i Rose Glass Saint Maud, filmen om en ung kvinna som tampas med sina inre demoner, bland dem en Gud som inte alltid ger sig till känna, som är erkänt svårflirtad.
I termer av berättartradition talar vi i första hand om en rysare men med det inte sagt att det skulle vara fråga om vilken som helst knivsprättare. Anslaget här är föredömligt vuxet och sansat, för att inte säga existentiellt.
Maud (Morfydd Clark) är den unga, tokambitiösa sjuksköterskan som efter ett jobb på ett sjukhus letar efter nya utmaningar. Någonting gick snett där, oklart vad, och dessutom är Maud övertygad om att Herren har andra och större planer för hennes del. Varför blott vårda kroppar när man kan rädda själar?
Det för Maud i kontakt med Amanda Köhl (Jennifer Ehle), den forna dansaren och stjärnkoreografen som nu ligger för döden. Inte för att den bångstyriga patienten, bosatt i en villa av den gamla skolan, snällt ämnar ligga ner. När hon inte super till (och mår ännu mera pyton) omger hon sig med en älskarinna (Lily Frazer), en betald sådan. Däremellan vankas det fest och fyrverkeri, ett veritabelt Sodom och Gomorra.
Tro och tvivel
I ett försök att rädda vad som räddas kan sätter Maud till slut ner foten, bara för att få sparken på köpet. Och efter det finns det ingen återvändo, livskrisen är total och fyllan och villan därefter.
Handlingen i filmen är förlagd till nöjeskvarteren på Coney Island men inte att Rose Glass, regissören och manusförfattaren, tittar åt det hållet. Hon är mera intresserad av de inre rummen, av det här med tro och tvivel.
Och visst känns det lite fräscht med en rysare som i stället för att sticka kniven i folk tar sikte på det som sker mellan öronen på människor – i det här fallet en religiös fanatiker som tappar koncepterna.
Det borgar för en räcka tablåer som hämtade ur Roman Polanskis Repulsion, varvat med ett laddat – och nog så gastkramande – möte med Hin Onde, Exorcisten-style.
Men änglarna och demonerna till trots är slutresultatet mera aptitretande än på riktigt mättande. Stämningen och atmosfären är hyvens men tempot är makligt och chockeffekterna få. Man saknar skrämselhickan, de kalla kårarna.