Full fart i Alaska
Måste alla barnfilmer numera ha ett budskap? Uppföljaren Familjen Bigfoot klämmer åt oljeindustrin.
ANIMATION/BARNFILM
Familjen Bigfoot
★★☆☆☆
Regi: Ben Stassen & Jeremy Degruson. Manus: Bob Barlen & Cal Brunker. På svenska och på finska. 88 min. F7
Familjen Bigfoot är en uppföljare till Bigfoot junior som hade vägarna förbi för tre år sedan. Det var en minst sagt fartfylld sak om en faderlös yngling som plötsligt en dag kommer underfund med att han har en pappa, en hårig och storfotad en.
Mera om Adam och farsgubben i Familjen Bigfoot (Bigfoot family) som tar vid i stort sett där den första filmen satte punkt – dock så att skogens alla djur, så gott som alla, nu flyttat in med familjen. Räkna med en cirkus utan like, speciellt vid lunchdags.
Men i hetluften befinner sig också pappa Bigfoot som gått och blivit kändis och nu spenderar mera tid i tv-studion än hemma. Som om inte detta vore nog drar senior plötsligt i väg till Alaska, efter att ha fått nys om ett ljusskyggt oljeprojekt.
Saknaden är stor och sedan är det endast en tidsfråga innan Adam, hans mamma och deras fyrfotade vänner gör Bigfoot sällskap i natursköna Alaskalandskap.
Precis som originalfilmen är också uppföljaren regisserad av belgaren Ben Stassen, i lag med Jeremy Degruson. Och de kan ju sin sak, tekniskt sett.
Det är snyggt berättat och snärtigt iscensatt, komplett med ett tempo som får de flesta formel 1-lopp att framstå som snigelfart.
Lite grann tjatigt
Baksidan är att slutresultatet även denna gång andas sockerfylla plus att det inte blir särskilt personligt. Man kan också fråga sig varför var och varannan barnfilm nu för tiden kommer lastade med ett budskap.
Vad är det för fel med att kuta undan varandra (Tom och Jerry) eller bete sig bindgalet (Minionerna), alternativt flytta in med en apa och häst, strö pengar omkring sig och dra myndigheterna vid näsan (Pippi Långstrump)?
Men nej, här ska man klämma åt oljeindustrin, en gång för alla. Och det får man väl göra ifall det är som i tredje akten där den glada anarkin slår hål på det snacksaligt kakofoniska.
Summa summarum: Familjen Bigfoot är varken bättre eller sämre än de flesta av sina kusiner men ny mark bryter den då inte.
TEATER Svält Regi och dramatisering: Cris af Enehielm. Ljud: Sebastian Kurtén. Ljus: Raisa Kilpeläinen. Kostym: Cris af Enehielm. Foto & Video: Paola Guzman Figueroa. På scenen: Jon Henriksen, Edith Holmström, Fabian Silén, Sue Lemström, Jonna Eiskonen, Antti Seppänen och Calle Lindgren. Musiker: Sergio Castrillón. Chekov Machines och Teater Mestolas premiär på Viirus 21.10.
Det rör sig alltså om en dramatisering av den norske författaren Knut Hamsuns Svält som skildrar hans egna erfarenheter av att flacka omkring arbetslös och hungrig i det sena 1800-talets Oslo. Det här var innan han blev framgångsrik, Nobelprisbelönt och började sympatisera med nazisterna som ockuperade hans hemland. Fast det är en annan historia som just denna föreställning inte vidrör, förutom kanske som ett tjuvnyp i förbifarten i musikvalen. Men det är också möjligt att jag bara inbillar mig.
Nu är det regissören Cris af Enehielm som står för en stilren nytolkning i samarbete med Teater Mestola och Scenkonstkollektivet Chekhov Machine.
Koreografin och sättet att använda hela scenen påminner om den revolutionärt färgsprakande Marat/Sade – Teater Mestolas samarbete med regissören Juha Hurme, Klockriketeatern och Siriusteatern från 2019. Pjäsen förvandlas till en tredimensionellt djup, föränderlig och levande intressant miljö genom att varje skådespelare nästan konstant är i rörelse som i en påkostad musikvideo eller musikal.
Men det handlar inte bara om invanda mekaniska bakgrundsrörelser i syfte att rama in huvudhandlingen – varje person och rörelse känns intrikat och genomtänkt men samtidigt spontan, och passar in i helheten som en pusselbit på rätt plats. Följden är att blicken kan vandra över hela scenrummet och upptäcka nya detaljer utan att det någonsin känns ointressant. Nästan som om man på riktigt skulle betrakta det myllrande gatulivet i Hamsuns Kristiania (dagens Oslo).
Ännu mer väloljat
Att få en sådan effekt att fungera utan att den känns vare sig uppstyltad eller påfrestande kaotisk är en utmaning, men ensemblen behärskar den imponerande väloljat. Om Marat/Sade i all extravagans emellanåt kunde bli lite kaotisk och svår att följa, är det nu betydligt mindre krävande för koncentrationen.
Detta för att Enehielms kostymering och scendekor undviker alltför stora uppmärksamhetssökande utsvävningar till förmån för en relativt stram kulör av svart och vitt med inslag av smutsbrunt och endast några stänk rött, vilket gör det enklare för ögat att behålla fokus. Men också för att huvudpersonens historia ger oss en mer utpräglad röd tråd att följa.
Magnetisk huvudroll
Jon Henriksen i pjäsens huvudroll är magnetisk. Hans mångsidiga utstrålning förmår mer än väl tävla om uppmärksamheten med allt som försiggår omkring honom och behålla handlingen i fokus medan han själv genomgår en rad personlighetsförändringar, driven av febrig weltschmerz och lågt blodsocker. (Var den ena börjar och den andra slutar är väl svårt att säga, vilket alla som någon gång glömt bort att äta frukost kan inse.)
Ömsom är han överdrivet kaxig – hans artikel för tidningen ska bli en hel avhandling och världen ska erkänna hans geni! Ömsom vrider han sig i patetisk misär medan hans supkamrat vänligt tipsar honom att pantsätta rockknapparna för att få ett mål mat.
Den senare spelas för övrigt av en också alldeles lysande Sue Lemström som växlar i olika roller med kameleontlik versatilitet och ögo
nen blixtrande av skådespelarglädje.
Sexig, sorglig, skrattretande
I tur och ordning får var och en av de medverkande chansen att ge ett bestående personligt intryck inte bara genom fysiskt skådespel utan också genom mer utpräglade karaktärer. De gör alla ett uppseendeväckande bra jobb.
Fabian Silén som ”Redaktören/Direktören”, den pompöse men också oväntat empatiska personifieringen av kulturkapitalet, är en personlig favorit.
Edith Holmströms välartikulerade, vagt spefulla röst blåser eget liv i den ofta förbisedda rollen som berättare och får också den att kännas minnesvärd.
Jonna Eiskonens växelvis varma och kyliga fysiska spel och hennes minimalistiska men karaktärsfulla miner ger själ åt den misslyckade romans som utgör kärnan i andra akten. I kombination med Jon Henriksens rörande patetik och sprattlande fumlighet känns den sexig, sorglig och lite skrattretande precis som det kan kännas på riktigt.
Just igenkänningen utgör också en oväntat stor del av behållningen i en pjäs vars litterära förlaga skrevs för över hundra år sedan. Jon Henriksens vildögde skribent staplar runt förtärd av skam och hybris och försöker bli publicerad medan magen kurrar och hyresvärden knackar på dörren. (Och då han blir ännu desperatare försöker han få vilket som helst jobb trots total avsaknad av kvalifikation.) Det är svårt att inte hitta ekon till egna eller bekanta kämpande skribenters erfarenheter i detta.
Att pjäsen mellan raderna gör det tydligt att det är den strävande författarens egna praktiska oförmåga att organisera sitt eget liv som till stor del utgör roten till hans olycka, inte enbart den hårda omvärldens orättvisa, bara förstärker detta intryck.
MUSIKALISK MONOLOGFÖRESTÄLLNING Laura Maddalena Text och musik Eero Hämeenniemi. Regi Johanna Freundlich. Visualisering Nina Mansikka. På scenen: Elina Mustonen. Urpremiär på BRQ Vanda-festivalen i S:t Lars kapell 21.10.
Laura Maddalena Lombardini Sirmen är en av musikhistoriens glömda profiler, som för de flesta förblivit helt okänd. Hon föddes i Venedig 1745, växte upp på ett ospedale (barnhem för flickor) och undervisades av några av tidens främsta maestri, inte minst Tartini. Kompositören, sångerskan och violinisten levde långt in på 1800-talet och dog först 1818.
Tonsättaren Eero Hämeenniemi hade inte fäst någon desto mer uppmärksamhet vid namnet, innan han specifikt började leta information om Sirmen i litteraturen om det venetianska musiklivet.
När han placerade skärvorna sida vid sida, fann han tillräckligt många pusselbitar för att kunna dikta en fiktiv men verklighetsinspirerad livshistoria. När cembalisten och skådespelaren Elina Mustonen frågade om han ville skriva en föreställning för henne, var ämnet givet.
Av Sirmen finns främst stråkmusik bevarad och under föreställningens gång hörs ingen musik av Sirmen själv. Det går också att notera en skillnad i stil mellan Sirmen och musiken i förställningen: om Sirmens kvartetter är rena klassicismen riktar Laura Maddalena-föreställningen in sig på äldre musik, från tidig till sen barock genom en fin passacaglia av Luigi Rossi, kompositioner av Barbara Strozzi, sonater av Baldassare Galuppi och Domenico Scarlatti samt senare musik av Ferdinando Bertoni (1725–1813). Som om man velat belysa Sirmens musikaliska rötter.
Stark tolkning
Upplägget fungerar och särskilt inspirerande är inslagen av de många helt okända tonsättarna: Maria, hennes maestro samt Chiara Rossi, samtliga fiktiva karaktärer och Eero Hämeenniemis alter egon när han föreställt sig Laura Maddalenas musikaliska värld.
Hämeenniemis eget Lamento är uppenbart modellerat på barockkompositioner – bara lite mera ”quirky”, berikat med moderna harmonier. I det avslutande preludiet (postludiet?) sammanstrålar moderna influenser från öst och väst i något som liknar psykedelisk rock. En liknande känsla infinner sig i biktprästen Fader Antonios rap.
Föreställningen står och faller på Elina Mustonen, cembalisten som på senare år funnit sitt skådespelarjag och fått användning för sin mångsidiga begåvning i monologföreställningar om både Shakespeare och
Molière. Hennes inlevelse är stark när hon gestaltar Laura Maddalenas hat mot barnhemmet (”hit tar jag aldrig mina barn hur fattig jag än är”). Hennes gudsfruktan känns äkta i bönen och funderingarna om sedligheten är hjärtskärande, när hon som föräldralös konfronteras med frågor om sitt eget ursprung. Också som cembalist är hon genomgående stark, allra mest så i tolkningarna av Galuppis och Scarlattis sonater som hon spelar med stor skicklighet.