I brytningspunkten mellan tradition och innovation
Nicholas Collon har övertygat HBL:s Mats Liljeroos om sin förmåga att leda RSO. ”Varje gång jag ser och hör Collon agera tillsammans med sin blivande orkester slås jag av hur mödolöst allting ter sig”, skriver han.
KONSERT Radions symfoniorkester Dirigent: Nicholas Collon. Schönberg, Beethoven. I Musikhuset 21.10.
I förstone tedde sig veckans RSO-program småtråkigt och föga genomtänkt. Ett någorlunda tidigt, relativt atypiskt verk av Beethoven och ett Arnold Schönberg-stycke, där han inte kan bestämma sig för om han skall vara tonal eller atonal.
Men se, detta var just poängen. Kvällens verk representerar en avgörande brytningspunkt i två av musikhistoriens viktigaste tonsättares produktion.
Beethoven måtte ha planerat sin första symfoni oerhört noga. Det gällde att inte alltför radikalt bryta med traditionen, samtidigt som han förstås ville visa att han minsann kunde göra precis vad som föll honom in.
Schönbergs drygt hundra år senare och i samma stad skrivna första kammarsymfoni är tillika ett farväl till den senromantik han aldrig helt lyckades skaka av sig och en hommage till såväl Brahms som den storligen beundrade Mahler. Man kunde, bara lätt överdrivet, påstå att Schönberg här på 22 minuter och med 15 musiker lyckas komprimera en hel Mahlersymfoni.
Den här fasen av Schönbergs utveckling har alltid tilltalat mig och orkesterns chefdirigent in spe, Nicholas Collon, verkade vara av samma uppfattning när han lika gladlynt som precist benade ut partiturets många snårigheter.
RSO-musikerna är vana vid kammarmusicerande av alla slag och reagerade lyhört på såväl varandra som Collons minsta indikationer.
Energi och synergi
RSO-musikerna är därtill vana vid historiskt uppdaterade wienklassiska tolkningar och med naturbleck, pukor av äldre snitt, märgfullt tonbildande träblåsare, relativt vibratofria stråkar samt en överlag nedslimmad stråksektion presterade man ett levande och snärtigt klingande Beethovenspel i en symfoni, som i sin tur naturligtvis är en hommage till läromästaren Haydn.
Nicholas Collon och hans musiker tycktes roa sig furstligt utan att för en sekund tappa koncentrationen och det var en njutning att följa med hur följdriktigt exakt och ändå flexibelt fraserat, nyanserat och tempobestämt allting var.
Som guldkant på det hela serverades vi en sannskyldig pärla till encore: Mendelssohns eget orkesterarrangemang av scherzot ur stråkoktetten.
❞ Det torde inte råda något som helst tvivel om att Collon är rätt person att, i bästa fall, lotsa Radions symfoniorkester ända in i 2030-talet.
Varje gång jag ser och hör Collon agera tillsammans med sin blivande orkester slås jag av hur mödolöst allting ter sig. Energin övergår i synergi, personkemin är av det påtagligt positiva slaget och alla tycks göra sitt yttersta för det gemensamma bästa.
Just detta handlar ett fruktbart chefdirigentskap om och det torde inte råda något som helst tvivel om att Collon är rätt person att, i bästa fall, lotsa Radions symfoniorkester ända in i 2030-talet.