”Målet är att översvämma dirigentmarknaden”
– Att säga att man ”inte gillar kvinnliga dirigenter” har varit möjligt bara för att vi varit så få. Det säger Alice Farnham (till höger) som är fast besluten att översvämma marknaden med nya förmågor.
Jämställdhetsdebatten som startade i Storbritannien 2013 blev startskottet för hennes dirigentkurser.
– Dagens artonåringar är betydligt bättre på att sträcka ut båda armarna. De är betydligt mera du med sig själva.
– I takt med att fler kvinnor söker sig till dirigentyrket, kommer vi också att få intressantare manliga dirigenter. Det tror Alice Farnham, som låtit hundratals kvinnor hålla i en taktpinne för första gången. – Att säga att man ”inte gillar kvinnliga dirigenter” har varit möjligt bara för att vi varit så få.
I början av 2000-talet hörde Alice Farnham, då körmästare på sommarfestivalen Opera Holland Park och sufflör i operadiket på Royal Opera House, hur en svensk dirigent förklarade att kvinnor inte kunde dirigera för att brösten stod i vägen.
– Den gången var jag beredd att skaka av mig repliken. Eller åtminstone tänka att jag inte kunde göra något åt saken.
Långt senare förstod Farnham att kommentarer av det slaget undergrävde hennes förtroende för hela branschen och gav känslan av att hon inte på riktigt hörde hemma i den.
– Kvinnor kunde få chanser, men betraktades mera som undantag än normala företeelser.
När Marin Alsop som första kvinna dirigerade avslutningskonserten på festivalen BBC Proms 2013 och branschen på allvar började tala om sexismen, mognade insikterna också hos Alice Farnham.
Efter tjugo år på fältet hade hon sett hur lite som förändrades. Hon såg chansen att själv påverka utvecklingen.
– Branschen reagerade panikartat genom att säga att vi behövde fler kvinnor. Men jag menade att vi egentligen behövde uppmuntra fler kvinnor att prova på yrket, så att de själva kunde avgöra om det var något för dem.
Kortkurser
Vid lilla Morely College i centrala London startade hon ett program med kurser för kvinnor i olika åldrar på olika nivåer som skulle få dirigera, ibland för första gången. Hon och skolledningen underskattade emellertid allmänintresset och hela programmet blev så populärt att kurserna fick flytta över i anrika Royal Philharmonic Societys regi.
Vid samma tidpunkt kontaktades Farnham av genusforskaren Christina Scharff, vars kartläggning skulle visa att endast 1,4 procent av dirigentposterna vid brittiska orkestrar 2014 innehades av kvinnor.
Och samma veckoslut som Farnham ledde sin första dirigentworkshop nådde Jorma Panulas uttalande från en dirigentkurs i Vasa över den internationella nyhetströskeln, då han som svar på en direkt fråga av MTV 3:s journalist förklarade att han inte gillade tanken på att kvinnor sökte sig till yrket.
Samhällsfråga
Farnham säger att hon för egen del medvetet bidrog till att göra frågan om tillgången på kvinnliga dirigenter till en samhällsfråga.
– Situationen har förbättrats avsevärt så att kvinnor i dag dirigerar omkring sex procent av konserterna, men andelen är alltjämt liten.
Farnham har noterat hur många unga kvinnor som i dag får prestigefyllda uppdrag och hur dessa utnämningar skapar rubriker i pressen. Men hon säger också att hon under det senaste året från två håll har hört att så många kvinnliga dirigenter är på frammarsch i dag att det är ”som om en tsunami vällde fram”.
– Men en tsunami är väl ingenting positivt?! Och om vi ser till siffrorna, kan väl inte sex procent utgöra en tsunami? Eftersom det skrivs så mycket om saken i tidningarna, har perspektivet säkert förvrängts.
Alice Farnham tror också att den historiska bilden av demondirigenten varit avskräckande och frånstötande för kvinnor såväl som för män.
– Jag har fört otaliga diskussioner med briljanta manliga musiker som i unga år övervägt att börja dirigera men som känt sig avskräckta av hela kulturen. I takt med att fler kvinnor söker sig till yrket, tror jag också att vi kommer att få intressantare män, när inte längre bara en personlighetstyp blir dirigenter. Hur som helst har skrået redan förändrats och dagens dirigenter beter sig betydligt bättre än tidigare generationers.
Ökar utbudet
För egen del säger Alice Farnham att hon velat öka utbudet av kvinnliga dirigenter, översvämma marknaden och normalisera hela idén, så att människor inte längre uppfattar kvinnliga dirigenter som en kategori.
– I och med att jag undervisar på alla dessa kurser för kvinnor kan det se ut som om jag själv satte dem i ett fack. Men vad jag egentligen försöker göra är att visa på bredden.
Farnham drar sig till minnes hur dirigenten Mariss Jansons för något år sedan förklarade att kvinnliga dirigenter inte var hans grej, ett uttalande han snabbt fick be om ursäkt för.
– Det upprörande var att han uppfattade mig som representant för en grupp och bedömde mig enligt samma kriterier som någon helt annan bara för att vi råkade vara av samma kön. Jag skulle ha större förståelse för om man avfärdade den ryska eller amerikanska skolan, men att alla kvinnor buntades ihop var bara möjligt för att vi var så få.
Frågan om särskilda kvinnoreservat är ändå inte enkel.
– Jag tror inte att könen för alltid ska vara separerade. Det är en ständig balansgång eftersom alla i sig behjärtansvärda insatser riskerar slå över i förmynderi. Jag tror vi kontinuerligt behöver utvärdera våra handlingar och fråga oss om vi måste göra samma saker som för fem år sedan för att bäst stödja dessa kvinnor.
Bred kontaktyta
Om Marin Alsop inom ramen för Taki Alsop Conducting Fellowship har jobbat med få och utvalda stipendiater (hittills 24 stipendiater, se HBL 8.10), har Farnham jobbat med
❞ En tsunami är väl ingenting positivt?! Och om vi ser till siffrorna, kan väl inte sex procent utgöra en tsunami?
betydligt fler elever på sina kurser: över 400. Omkring 300 av dessa har kommit via programmet på Royal Philharmonic Society.
I sin undervisning har Farnham betonat vikten av att ha en större bild av sig själv i huvudet när man ställer sig framför en orkester, en utmaning hon generellt tror är större för kvinnor än män.
– Om vi tillåts generalisera, är många kvinnor mera självkritiska och skeptiska.
– Men det jag ser är att många kvinnor i dag också är fysiskt mera kapabla än när det begav sig 2014. Kvinnorna hade problem att sträcka ut båda armarna, de var låsta med hopknutna axlar. För ett par år sedan märkte jag att jag inte längre behövde be dem öppna upp hela tiden, förstagångsbesökarna var inte lika rädda, de var bekvämare med att ta rummet i besittning, särskilt tonåringarna. En artonåring i dag är betydligt mera du med sig själv än en artonåring för sex år sedan.
Med sig på kurserna har Farnham ofta haft coachen Alma Sheehan, som hjälpt deltagarna att jobba med kroppen, kroppsställningar och självförtroende.
– Sanningen är att jag själv alltjämt kan vara nervös inför första mötet med en orkester. Jag har därför några knep som jag brukar ta till för att verka och känna mig mindre nervös. Coachens bidrag är ovärderligt för studenterna, säger Farnham.
Positiv pirrighet
Alice Farnham inledde egentligen sin bana som organist och trumpetare. Som organist var hon ofantligt nervös över att behöva leda en kör.
– Som nittonåring var mitt självförtroende nära noll. Jag ville absolut inte stå och vifta med händerna. Men något hände när jag började dirigera kören. Jag upptäckte att jag gillade kommunikationen mera än att sitta ensam på läktaren. Som organist var jag nervös på ett riktigt otrevligt sätt, medan pirrigheten var mera positiv när jag ledde kören. Jag upplevde att jag kunde uppnå något.
– Inom loppet av sex månader gick jag från att tänka att jag aldrig skulle kunna dirigera till att känna att jag älskade det.
Sin formella utbildning fick Alice Farnham vid konservatoriet i S:t Petersburg för Ilja Musin, där en planerad tremånadersperiod blev tre år.
– Musin undervisade alltid kvinnor och fick kritik för det. Men han sade att en dirigent behövde kunna förmedla sina musikaliska intentioner till en grupp av människor och att kvinnor var lika lämpade som män. Det var egentligen slutet på konversationen för hans del. Hans hållning framstår i dag som väldigt upplyst med tanke på att han till och med var äldre än Sjostakovitj.
Förändring på gång
Alice Farnham har i dag undervisat på en rad platser som London, Perth, Göteborg, Dublin och Dallas. Coronastängningen har egentligen bara intensifierat undervisningen när hon inte har haft några egna uppdrag och elever från hela världen har kunnat koppla upp sig.
I dag ser hon att en förändring verkligen är på gång.
– Om coronakrisen inte hade slagit till hade jag förra säsongen dirigerat fem operaproduktioner, och i alla produktioner jobbat med kvinnliga assistenter. För fem år sedan när jag blev tillfrågad att dirigera på Royal Opera House och de frågade mig om jag ville ha en kvinnlig assistent, fanns det ingen att tillgå i rätt skede av karriären. Nu hade jag lätt hittat ytterligare tio för uppdraget.
Farnham ser ändå en fara lura bakom hörnet. Faran är att vi blir bekväma och nöjer oss med nuläget.
– Ingenting förändras om vi lutar oss tillbaka, men ingenting kommer heller att förändras över en natt, eftersom det tar lång tid att utbilda dirigenter. Grejen för mig är att hålla diskussionen uppe och låta den utveckla sig. Min syn på saker har också förändrats längs åren och jag hade säkert svarat helt annorlunda för åtta nio år sedan.
– En annan sak är branschens besatthet med att hitta nästa nya stjärnskott, som alltid ska vara en ung person, kvinna såväl som man. Sanningen är att det på riktigt tar år att mogna. Men kampen mot åldersrasismen får kanske bli min nästa fajt.