Morgondrama
Ett pålitligt hösttecken är att rådjursjakten är i gång. I september sitter jägarna i sina jakttorn och det blir lite extra spännande att rida ut på tur i skogen när man ser ett huvud sticka upp i något av tornen. Är det säkert att de ser skillnad på fuxfärgade islandshästar och rådjur? OK, vi har reflexvästar på oss och det är väl ett tecken som alla jägare förstår.
I oktober börjar drevjakten. I vår by sker den på söndagar och ska vi ut och rida då ringer vi bara till en av jägarna och får reda på i vilken del av byn de håller till. Förra veckoslutet fick vi veta att de jagade i norr och i öster, så vi valde stigar och vägar i söder och behövde inte bekymra oss om att störa jägarna eller hamna i fara.
På lördagsmorgonen väcktes jag tidigt, det lät som om någon var i fara. Förargligt att stiga upp kvart före sex en lördag när det fanns en chans till sovmorgon. Men det blir lätt tråkigt att ligga kvar i sängen när man inte kan somna om. Jag satte mig vid datorn, men blev snart varse om konstiga ljud utifrån. Ett skri som av en mås följdes av skall och grymtningar, det lät ömsom som en hund, ömsom som en gris. Det var beckmörkt ute så det hjälpte inte så mycket att öppna dörren och sticka ut huvudet.
Ljuden återkom med olika mellanrum. Kunde det vara ett rådjur? ”Brräääh” lät bekant – sådana utrop hörs på sommarstugan under kvällar i augusti, det låter nästan som en människa i färd med att bli mördad. ”Men det är bara rådjur”, brukar jag förklara för gäster som ska sova i stugan. Men kan rådjur skälla som hundar och grymta som grisar? Och vad är det där måsliknande ljudet?
När det började ljusna gick min man ut för att titta vad det kunde vara. Det dröjde inte länge förrän han ringde mig och bad mig ringa grannarna snett över vägen. Det visade sig att ”måsen” var ett rådjurskid som fastnat mellan spjälorna i grannarnas staket. Kidet kunde inte komma framåt eller bakåt och klagade högljutt. En bit ifrånstod modern, rådjursgeten, och ropade alla läten som hon kunde. Hon sprang förskräckt längre bort när en människa visade sig, men fortsatte med sina rop.
Jag väckte grannarna med mitt telefonsamtal, de kom snabbt ut beväpnade med en hammare och slog loss ena staketspjälan så att killingen kunde rusade i väg. Vi utgår ifrån att get och kid återförenades, även om det inte gick att se, än mindre fånga på bild. Grannfrun tyckt sig ha skymta ett sår på sidan av det lilla kidet som säkert hade försökt att med alla krafter komma loss.
Tänk vad kidet måste ha blivit förvånat av att plötsligt fastna i staketet – den där vägen hade det säkert slunkit igenom många gånger sedan i somras under nattliga räder i byn.