■ Kvinnorna fick ge vika i Venedig
ESSÄ Iklädd munskydd och på spaning efter filmer av och om kvinnor besökte HBL:s filmkritiker Sara Ehnholm Hielm filmfestivalen i Venedig tidigare i höst.
”Om man hastigt vill komma till en oförliknelig, främmande sagovärld, vart far man då?” Det undrar den respektabla 50-åriga författaren Aschenbach, huvudperson i Thomas Manns Döden i Venedig. Hans – och även mitt – svar är Venedig.
Här grundades år 1932, med stöd av Mussolini, världens första filmfestival. En rad pampiga bländvita biografer uppfördes på den smala ön Lido – stranden börjar rakt nedanför palatsen.
In i det sista var det oklart om det kunde hållas några filmfestivaler i år. Venedig var först i världen att ändå göra det, med strikta säkerhetsregler som obligatoriska munskydd vid filmvisningarna, handsprit överallt och poliser som mätte besökarnas feber vid ingången till festivalområdet. Festivalen som hållit premiärer för blivande Oscar-vinnare som La La Land (2016), The Favourite och Roma (2018) och Joker (2019) hade i år ett mer italienskt konstfilmsutbud och färre filmstjärnor på röda mattan.
Men festivalen ville också vara en manifestation för biografer: att tillsammans se filmer större än livet. Många filmkritiker var tårögda av glädje. Under karantänen har strömningtjänsterna uppnått närapå monopol. Och även om de i flera år har finansierat ambitiösa filmskapare är det en enorm risk om filmen hamnar helt på Netflix, Disneys och Amazons nåder.
Historiskt sett har Venedig lång erfarenhet av pandemier – och av att trots dem ägna sig åt konsten. Under digerdöden mellan 1575 och 1587, som tog livet av en tredjedel av venedigborna, målade till exempel Tintoretto femtio väggmålningar dedikerade till San Rocco, de pestsmittades helgon.
I de överväldigande religiösa tablåerna ur Jesu liv skymtar fruktansvärt realistiskt återgivna lokala detaljer, som grönskimrande likhögar och de mörka kryss som målades på hus där smittan hade upptäckts. Pesten var lika aggressivt dödlig som ebola och det skulle dröja flera sekler innan orsaken till sjukdomen uppdagades. Ändå var Venedig först med att införa progressiva folkhälsoåtgärder som en 40-dagars karantän för anländande skepp.
Även Ascherbachs Venedig är drabbat av en pandemi:
Detta var Venedig, den tjusande falska sköna, till hälften en fälla för främlingar, en stad i vars förskämda atmosfär en yppig konst en gång frodades och där musikern inspirerats till sinnligt smeksamma melodier. Ascherbach tyckte sig sluka denna yppighet med blicken, han tyckte att hans öron fylldes av dessa melodier; han tänkte också på att staden var sjuk men hemlighöll det av vinningslystnad.
Årets filmfestival i Venedig skulle vara kvinnornas. Cate Blanchett, juryordförande för Guldlejonet, deltog för två år som juryordförande i Cannes i en protest mot att så få kvinnor någonsin fått visa sina filmer där – 82 kvinnor mot 1645 män genom tiderna. Nu skulle det bli annorlunda.
Ifjol inrättade Venedig ett årligt seminarium för att kolla organisationen enligt kön, och även om invalskommittéer och juryer fortfarande är mansdominerande, hade den konstnärliga ledaren Alberto Barbera bedyrat att fördelningen mellan filmer av kvinnliga och manliga regissörer skulle vara 50/50 år 2020.
Målet uppnåddes inte, men 8 av 18 filmer i tävlingsklassen var ändå regisserade av kvinnor (44 procent, för fem år sedan var andelen 9 procent).
Räknar man alla filmer som visades under festivalen är andelen betydligt lägre: 26 procent var gjorda av kvinnor, 74 procent av män. Kvinnorna stod för 23 procent av de inskickade filmerna och deras andel var högst där det behövs minst pengar: debutfilm, kortfilm och Virtual Reality.
Som en jämförelse till de här siffrorna var 51 procent av filmerna på Kärlek & Anarki i år regisserade av andra än män.
Den enda tävlingskategori som klarade 50/50-målet var Biennale College Cinema – en uppenbar framgångshistoria för festivalen och ledd av kvinnor. Normalt brukar fyra eller fem filmskapare från hela världen väljas ut. De får en budget på 150 000 euro och professionella mentorer för att göra en långfilm. På grund av coronan visades endast två filmer i år vid Biennale College Cinema – en av dem från Finland.
Fucking with Nobody av Hannaleena Hauru är en autofiktiv metakomedi om sociala medier, filmbranschen, den heterosexuella drömmen, sexfantasier och intimitet. Huvudpersonen Hannaleena – tänk en mer livserfaren Hannah i Girls – är en filmregissör och evig singel vars liv förändras radikalt tack vare en påhittad romans på Instagram. Skarp och visuellt påhittig räds filmen varken lerbrottning, beska sanningar om könsroller eller klitoris. Johannes Ekholm dyker upp som romantisk drömprins på en häst. (Finländsk biopremiär väntar den 11 december 2020).
El arte de volver (Konsten att återvända) av Pedro Collantes handlar om en skådespelerska (Macarena Garcia, med i varje scen) som kommer hem till Madrid för att provfilma efter sex år i New York. Hon träffar sin döende morfar, sin kritiska lillasyster, gamla vänner, en rumänsk taxichaufför. Klart, välkomponerat, lätt konventionellt och i levande dialoger fångas förväntan att allt ska vara sig likt därhemma – och insikten att livet inte väntar på någon.
När könsfördelningen inom europeisk konstfilm började undersökas år 2009 visade det sig att endast 23 procent av filmerna hade en kvinna som antingen regissör, manusförfattare, klippare, producent eller fotograf – kvinnor brukade göra kläder, sminka och skådespela.
Manliga regissörer i Europa fick 93 procent av de nationella filmpengarna 2009. Dessutom ansöker män om mera pengar i alla kategorier (spelfilm, dokumentärer, animation och etablerade regissörer) – och får mera. Kvinnornas andel i filmskapandet minskar i proportion då filmernas budgetar ökar.
Men kvinnor har börjat söka mera stöd under de senaste åren och deras andel har nu stigit till 20 procent.
Att filmfestivalinitiativet ”5050 by 2020” betonar just filmregissörens kön beror på auteurernas starka ställning inom konstfilmen. Men uppenbarligen är det fortfarande svårt att ge jobbet som en visionär och synlig arbetsledare till en kvinna – jämför med dirigenternas position inom den klassiska musiken.
Ingen vill sätta katten på bordet: manliga regissörer vill sällan tala om kön och privilegier och de (få) framgångsrika kvinnorna vill heller inte kallas kvinnoregissörer. Om endast de förfördelade tar upp ett ämne avfärdas det lätt som gnäll.
Ändå har kvinnor idag bättre chanser än nånsin att få regissera – i Finland har deras filmer haft högre tittarsiffror än manliga regissörers under 2010-talet.
Men diversitet är ett komplext begrepp som aldrig blir uttömt. Förutom kvinnor och män har kategorin övriga införts, och det har föreslagits att skådespelarprisen i framtiden inte ska delas ut enligt kön. Det förekom frän kritik över frånvaron av rasifierade i Guldlejonsjuryn – inte en enda svart jurymedlem sedan Spike Lee år 2004.
Till allas glädje var Regina King, den första svarta kvinnoregissören i festivalens historia, på plats i Venedig med sin debutfilm One night in Miami.
Så hur märktes kvinnorna i utbudet?
Som ett experiment försökte jag
i år välja filmer av och om kvinnor. Kvinnan som gett upphov till samtidens starkaste aversioner, särskilt hos äldre män, är nog Greta Thunberg. I dokumentären I am Greta möter vi en road och rädd flicka, en intellektuell som talar och tänker själv, det kompetenta barnet som bara kunde ha vuxit upp i Sverige.
På presskonferensen är Thunberg med på en videolänk och säger att filmen visar att ”jag inte är den arga naiva flicka som skriker åt världsledare som jag utmålas som, utan en blyg, emotionell nörd, en som drömde om att göra vetenskap i ett mörkt källarlaboratorium men insåg att jag gör mest nytta i politisk handling”.
Det är förbluffande att se hennes utveckling från en tyst ensam skolstrejkande flicka utanför riksdagen i Stockholm till frontfigur för en global rörelse som säger sanningen till världens mäktigaste politiker.
Med glimten i ögat beskriver hon regissören Nathan Grossmans filmningsprocess: ”du sa att filmen skulle bli något stort, men varför skickades då ingen ljudkille? Du var inte så professionell om man säger så.” Man får hoppas att världen snart förmår tänka på klimatkrisen och inte enbart på corona.
Första filmen jag såg var Quo Vadis, Aida? av Jasmila Žbani om Srebrenica, massakern i Bosnien 1995 då 8 000 bosniaker dödades av bosniska serber på ett område som stod under FN:s beskydd.
Filmen följer verkligheten så noga som möjligt. Aida är tolk på FN, hård och rådig, och inser tidigt vad serberna planerar: folkmord. Som en Medea är hon beredd att göra precis vad som helst för att rädda sina söner och sin man. FN har aldrig framstått som så tandlöst och impotent. Spännande så hjärtat bultar och ögonen tåras men Žbanis kamera betraktar också varje människa med respektfull, nyfiken blick.
Av oförklarlig anledning visades den ihop med Pedro Almodóvars monolog The Human Voice, filmad under covid-lockdown, med Tilda Swinton som en övergiven kvinna som talar till sin älskare på mobilen, hotar, ber, bränner. Ytterligare ett bevis på varför Swinton erhöll festivalens livstidspris. Till synes utan ålder och kön och blixtrande välformulerad talade hon om hur liv och film för henne är ett: filmerna föds ur samtal med regissörerna (Derek Jarman, Boon Jong-ho, Luca Guadagnino) som är hennes vänner, fortsätter under processen och sedan in i nya filmer.
One night in Miami utspelar sig kvällen efter att Muhammed Ali blev världsmästare i tungviktsboxning år 1964, på ett hotellrum där ofattbart mycket begåvning rymts in. Det är
Regina Kings första regi, annars är hon Oscarsbelönad skådespelare. Det märks när de enormt skickliga skådespelare går in i rollerna som Cassius Clay, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown.
King ser med uppenbar kärlek på dem alla – allt för sällan påpekas det att blicken på män blir annorlunda med en kvinna bakom kameran. Filmen är baserad på en pjäs – ett utmärkt idédrama, humoristiskt men nästan absurt aktuellt. Allt som Black Lives Matter handlar om diskuterades redan för drygt ett halvsekel sedan.
Gia Coppolas Mainstream – festivalens svåraste film att få biljett till – är en gammalmodig satir med ett konservativt hjärta om sociala mediers inverkan på unga. Liksom i hennes faster Sofia Coppolas filmer (förra gången en kvinna erhöll Guldlejonet var det hon för Somewhere för tio år sedan), har Mainstream en ljuvlig flickprotagonist (Maya Hawkes i sin första filmhuvudroll men känd från tv-serien Stranger Things). Hon filmar sin omgivning och lägger upp på sociala medier – och råkar hitta ett perfekt objekt i Link (Andrew Garfield), en manisk galning under namnet No One Special. Han visar hur spontanitet och överraskning är guld på hårdredigerade Instagram. Tyvärr är det just vad som saknas i Mainstream.
Mindre sevärda var två kärlekshistorier: den ena mellan två amerikanska bondkvinnor på 1800-talet av Mona Fastvold i The world to come, den andra Miss Marx av Susanna Nicchiarelli, om kommunisten Karls radikala dotter och hennes hopplösa man. Ingendera platsade riktigt i tävlingsserien – för estetiserande, ofokuserade och förnumstiga i sin bild av historien som enbart efterbliven.
En strålande film, poetisk, experimentell och politisk, var däremot årets vinnare av Guldlejonet, Nomadland, regisserad av Chloé Zhao och med Frances McDormand i sitt livs roll.
Min favorit var ändå den 90-åriga Frederick Wisemans dokumentär City hall – fyra och en halv timme närdemokrati från Boston. En underbar borgmästare, demokraten Martin Walsh, förkroppsligar drömmen om en amerikansk politiker som gör allt för att hjälpa, tala med och förbättra livet för stadsborna. Till dem hör både vita familjer med i genomsnitt 274 000 dollar på banken och svarta familjer med 8 dollar.
Minst lika mänskliga och dedikerade är socialarbetare, tjänstemän, poliser och alla dem Walsh möter i filmen – medborgarna ställer relevanta frågor med välartikulerade argument och artig respekt. Wiseman verkar ha gjort filmen för att visa hur stark gräsrotsdemokratin är i USA, föra amerikaner närmare varandra och visa hur tragiskt usel Trump är som politiker. Den lyste upp min festival när jag åkte hem genom mörka vågor på vaporetton.
Så vad betyder en filmfestival i pandemins tidevarv? Är det ett motgift mot corona att gå på bio som Almodóvar sa vid presskonferensen – när hemmet under karantän kan framstå som ett fängelse? Det var nästan skrämmande att igen uppleva njutningen i att fritt få färdas mellan världar som biografen erbjuder. Vanligen vilar det något absurt i att gå på bio i en stad som Venedig. Men i år kändes dess trånga gränder och prång, fullproppade med turister utan munskydd, dekadenta och livsfarliga, jämfört med det reglerade Lido.
Det slutade som känt illa för Aschenbach. Han blev ett koleraoffer, den sorts anonyma olycksöde som reducerar ett sammansatt jag till ruttnande materia:
Stadens atmosfär, denna lätta unkna doft av hav och gyttja som han hade haft så brått att fly, insöp han nu i djupa, ömt smärtsamma andetag. Var det möjligt att han inte hade vetat, inte hade tänkt på, hur hans hjärta hängde fast vid detta? --- det verkligt svåruthärdliga, ja rentav olidliga var tanken att aldrig mer få återse Venedig, att detta var ett avsked för alltid.
Jag insåg att jag inte heller alls är redo. Hjärtat hänger kvar.