En Finlandsbild i guld och järn
Författarna till Suomen kultakausi, om den på många sätt progressiva perioden 1870–1919 i Finlands historia, har förstått något väsentligt om marknadsföringen och den pedagogiska aspekten av att sprida vårt kulturarv.
SAKPROSA Mikko-Olavi Seppälä & Elina Seppälä
Suomen Kultakausi WSOY 2020
Som en inbiten fin de siècle-entusiast och fosterländsk europeist gläds man över ett alltjämt rådande intresse för 1800-talets idé- och kulturhistoria. Då tänker jag mest på de nyutkomna vetenskapliga Finlandsbilderna i professor Matti Klinges Eurooppalainen Helsinki (SKS) och Ville Kajannes färska doktorsavhandling om den stora kulturadressen Suomen puolesta, Euroopan edestä, Venäjää vastaan? (Finska Vetenskaps-Societeten). Ateneum presenterar Magnus Enckell och Helsingfors som café- och restaurangstad har vid sidan om sitt moderna hipsterutbud en plats för traditionella allmäneuropeiska samlingsplatser. De utländska diplomaterna i Finland visar ett aktivt intresse för vårt lands konst och historia. Hade det inte varit en så asocial höst, skulle man ha kunnat tro att vi upplever ett nytt belle époque …
Till den här skaran av ambitiösa Finlandsbilder sällar sig nu ett präktigt verk av filosofie doktorerna Mikko-Olavi Seppälä och Elina Seppälä, som i sitt nya arbete Suomen Kultakausi skapat en koncis berättelse om hela Finlands kulturella guldålder. Hur formades konsten som en helhet?
Guld
Utan att djupare gå in på termen guldålder kan man konstatera att det handlar om den på många sätt progressiva perioden 1870–1919 i Finlands historia, då alla delar av kulturen genomlevde en verklig omvandling. Denna period har givetvis också hittills varit en favorit bland konstoch kulturhistoriker, just för att tiden är så rik på mästerverk som definierats som uttryck för den nationella känslan, det nationella arvet, eller de nationella hjältarna.
Det är därför en svår uppgift paret Seppälä har antagit sig, och en kollega kan lätt kippa efter andan innan lättnaden sprids: de klarar uppgiften. Slutprodukten är en läcker och informativ bok. Rubriceringen är såväl lockande som analytisk: ”Den deprimerande förträfflige Sibelius”, ”intendentens glädjetårar”, ”succéföreställningen brände broar”.
Det är en bok där perioden först på över hundra sidor behandlas genom de viktigaste företeelserna inom de olika konstarterna – bildkonst, arkitektur, litteratur, teater, tonkonst – och sedan har författarna valt 100 verk som i kronologisk ordning får representera och symbolisera epoken.
Två insikter följer. Författarna betonar den samtidiga blomstringen av olika fält i ett ömsesidigt beroende. Konstens inflytande sträckte sig till hela befolkningen och växte från en elitsyssla till att omfatta alla områden i samhället. Konsten riktade blicken mot de förflutna, mytiska storhetsdagarna – men förenade också finnarna över klass- och språkgränser och tjänade som uttryck för aktuella spörsmål och fosterländska känslor.
Finlands kulturliv blomstrade på grund av de många inspirerande influenserna från Europa, inte trots dem. Konstnärerna själva var inte alltid så medvetna om eller intresserade av det nationella skapandet. Axel Gallén proklamerade att varken han eller någon annan kunde skapa någon särskild ”Finland-stil”. Anni Swan sade om Ilmari Kianto, att ”nationalismen syns ha stigit honom i huvudet”. Genomgående
framställs kulturen i Finland som en del av den europeiska.
Järn
Tankar om ett gyllene, mer spännande än idylliskt kulturliv åtföljs alltså av en järnhård katalog över hundra verk som man bör känna till eller som på något sätt är symboliska för tidens anda. Romaner, illustrationer, byggnader och pjäser radas raskt men med ingående inlevelse upp framför läsaren.
Är de gjorda valen objektiva? Här finns de oundvikliga Berceuse av Armas Järnefelt (1904), Finlandspaviljongen på världsutställningen i Paris (1900) och Iris-fabriken (1897-1902), men också de mindre ofta (i detta sammanhang nämnda) Ständerhuset (1891) och Madetojas julsång Arkihuolesi kaikki heitä (1916). Säkert saknar någon sin favorit, men man har ansträngt sig att föra fram skatterna mångsidigt och att lära sig nytt känns välkommet. Belåtet betraktar man hur Juhani Ahos Järnvägen (1884) och Soncks Eira sjukhus
Konstens inflytande sträckte sig till hela befolkningen och växte från en elitsyssla till att omfatta alla områden i samhället. Konsten riktade blicken mot de förflutna, mytiska storhetsdagarna – men förenade också finländarna över klassoch språkgränser.
(1905), Sallinens Bykerskor (1911) och Södergrans Dikter (1916) systematiskt blandas i det rika registret.
Med finns ett berömvärt index nominorum och en välvald litteraturlista, som mer verkar ha karaktären av en introduktion till ämnet än en uttömmande källa till allt som någonsin skrivits om det berörda ämnet. Timo Numminen skall ha tack för sin vackra grafiska design. En småsint recensent hade kunnat hitta endast verkliga petitesser att anmärka på, såsom att Emil Wikström av misstag felstavats en gång eller att den nyfikne läsaren förgäves söker Madeleine Vallgren på sidan 30. Det är genomgående ett noggrant och kunnigt arbete. Man skulle önska att även personer som inte kan läsa finska skulle få njuta av boken.
”Otroligt elegant”
Författarna till denna bok har förstått något väsentligt om marknadsföringen och den pedagogiska aspekten av att sprida vårt kulturarv. Verk om välkända och älskade klassiker står inför ett svårt dilemma i det att de måste vara uppfostrande men undvika klichéer. I Suomen kultakausi lyckas paketeringen och det initierade förhandsvalet vilket också forskare kan uppskatta.
Vill man bilda sin avkomma och utmana den till frågesport fungerar boken ypperligt väl. Ungdomen känner fortfarande till Havis Amanda (1908) och Nylands Nations hus (1901), så klart. Luxemburgparken av Edelfelt (1887), Jean Sibelius’ (äldre) nuna och utseendet på Nikolaj II överskrider lyckligtvis också kunskapströskeln. Men visar man dem Aino Ackté (1901), ber dem vemodigt lyssna på Pai, pai paitaressu (1887), förstå tjusningen med Liekki-ryan (1900) eller läsa Onervas skandalroman Mirdja (1908) får man sitta en lite längre stund och utmana sina pedagogiska talanger.
Pärmbilder väcker passioner: kunde man ha valt något annat än Gallen-Kallelas Kullervon sotaanlähtö för att illustrera ämnet? Den ungdom som jag tvingade att lämna det digitala åt sidan och se på den tryckta guldåldern lade genast märke till pärmen – ”den är otroligt elegant”. Nästa verk om Finlands viktigaste mästerverk från det långa sekelskiftet 1900 är kanske en mobilapplikation. Men guldåldern lever.
Skribenten är filosofie doktor och historiker