Restriktionsåtgärder bör bedömas i förhållande till välbefinnandet

I den nordiska familjen har alla flyttat till eget. Vad håller längre samman syskonen Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island?

CORONAKRISEN Den postmoderna människan, eller vad vi nu skall kalla oss som lever i coronans tidevarv, har omvärderat sin ställning till döden. Döden genom covid-19 har blivit något man till varje pris måste undvika. Cancer och trafikolyckor och sådant är ju tråkiga, men går väl inte att undfly. Och svältande barn eller flyktingar i vinterregn på någon grekisk ö är ju inte vårt bord, kanske. David Beasley, chefen för FN:s Nobelprisvinnande livsmedelsprogram WFP, säger visserligen att många gånger fler människor än de som dör i covid-19 kommer att dö av svält på grund av åtgärder som vidtas för att bekämpa pandemin. Men de svältande är ju långt borta och, som det nu heter, rasifierade.

I Finland har 28 människor dött i covid-19 sedan midsommaren. Samtidigt har ungefär 18 000 dött av olika andra orsaker i vårt land. I år dör eller har över 500 människor dött i influensa, säger en läkare på Institutet för hälsa och välfärd THL. Ibland dör så många som 2 000, eller kanske ännu fler, just i influensa i Finland. Men folk bryr sig inte om influensa. Förra våren måste 200 000 doser influensavaccin slängas bort på grund av allmänt ointresse.

Men coronadöden är alltså en annan femma. Påverkade av den allmänt skrikiga tonen på sociala medier, ackompanjerade av en journalistkår som i allt mindre grad intresserar sig för vad journalistik egentligen är har våra politiker, inhemska och utländska, fallit till föga och underordnat sig coronadödens regler. Eller med andra ord skall pandemin först ”knäckas”, sedan kan man ta itu med det andra (ett samhälle på sammanbrottets rand?).

Man skall kanske inte i alltför hög grad klandra regeringen. När coronaviruset på allvar inträdde på scenen i mars, visste man ganska litet om det. Situationen i dag är emellertid en annan, men i regeringens verktygslåda finns bara de gamla verktygen kvar. Och samma måltavlor.

Utlandsresor och restaurangbesök är särskilt förhatliga. Det finns visserligen en del skillnader i coronafrekvensen i olika europeiska länder, men det är oklart om resor faktiskt är så farliga. Ur allmänt samhällsmässig synvinkel är de negativa följderna av reseförbuden säkert av en helt annan storleksordning än nyttan sedd ur pandemisk synvinkel.

När det gäller restaurangernas öppethållningstider har de gamla moralisterna igen kommit fram ur sina kryphål. Det är svårt att påvisa hur en timme mindre öppethållningstid påverkar smittspridningen, och när THL:s läkare pressas i frågan blir svaret ”ibland måste man fatta

Folk bryr sig inte om influensa. Förra våren måste 200 000 doser influensavaccin slängas bort på grund av allmänt ointresse.

otrevliga beslut”. Det traditionella svaret när ideologi eller moralism och inte fakta ligger bakom. Nog hinner man ju supa tillräckligt fram till klockan 22 är ett annat argument ur samma verktygslåda.

Sannolikt kan varje försök av regeringen att diversifiera restriktionerna torpederas med ett ”tar du då ansvaret när flera människor dör”. Det här argumentet kunde förstås också användas som krav på en sänkning av maximihastigheten i trafiken till 30 km/h. Vi sänker den ändå inte, för vi vet att samhället blir ohanterligt. Men för politiker i dag är en beskyllning om att inte ha brytt sig om coronadöden liktydig med politiskt självmord.

Insikten om att samhället som helhet är det centrala borde självfallet dominera varje regerings relation till coronan. Därför bör regeringen hela tiden öppet bedöma olika restriktionsåtgärder i förhållande till det allmänna välbefinnandet. Men regeringen styrs av en politisk självbevarelsereflex född av rädslan för att beskyllas för att ta livet av folk. THL å sin sida har som främsta intresse att minimera antalet sjuka, det övriga samhället är en annan fråga.

Bollen ligger hos journalisterna. Mina före detta kolleger bör glömma chockfaktorn och de publikfriande stora rubrikerna och kallt börja driva klassisk journalistik igen där man kritiskt målar upp hela bilden. Tiden är knapp. Skutan vänder långsamt.

Det var sommaren 1953. Min moster var 17 och hade rest till Vasa med ett större sällskap. Plötsligt kom någon på en hisnande idé: vi åker till Sverige, till det svenska Lappland! Det var ju fritt fram nu, utan pass!

Moster ringde riks hem till Borgå och bad sin mamma skicka mera pengar. Någon ska till sist med andan i halsen ha sprungit utmed kajen i Vasa med pengarna i ett kuvert, när flickan som blev min moster redan stod på båten till Umeå.

”Vi är grannar vid en gata med svenskt välansad gräsmatta. Vi är syskon som efter kalaset går åt varsitt håll; lever olika liv.”

JAN-ERIK ANDELIN

Så här efteråt är det förunderligt att Finland så snart efter ett omvälvande världskrig tillsammans med de andra nordiska länderna införde ett litet mini-Schengen i Norden. Gränserna öppnades, vilket slogs fast i passunionen 1954. Det var i en tid då Finland i många avseenden styrdes av såväl sovjetvänliga som sovjeträdda krafter. Men ett litet, öppet område på Europas sotiga karta blev till, det passfria Norden.

Passfriheten höll i 60 år. Först i samband med flyktingkrisen 2015 återkom gräns- och passkontroller vid Öresundsbron mellan Danmark och Sverige.

I år möts Nordiska rådet inte fysiskt. För coronapandemin ersätts den årliga sittningen för parlamentariker och ministrar med andra nordiska möten på hög nivå per video, på distans.

Tröskeln att ställa in var nog inte så hög. Nordiska rådet har ingen hög prioritet inom de nordiska ländernas politik. Nordensamarbetet är som ett jättelikt vänortsmöte, där man möts för att trivas; som ett släktkalas där alla väntar på att det obligatoriska ska vara över, så att man sedan kan äta jordgubbstårta, kavla upp ärmarna och kasta pil.

Reporter

Hela Norden har aldrig riktigt gått in i ett djupare samarbete, trots att vi har försökt inom såväl valuta, ekonomi, tv som försvar. Vi i de nordiska länderna har snarast blivit varandras referensgrupper och måttstockar. Vi är grannar vid en gata med svenskt välansad gräsmatta. Vi är syskon som efter kalaset går åt varsitt håll; lever olika liv.

Men vi är välmående länder i toppen av världens alla lycko- och trygghetsmätningar. Finland har de senaste åren farit runt som en lottoboll i lyckans topp-femklubb, såpass att vi har fått börja se efter vad ordet lycka egentligen betyder.

Lycka tycks inte globalt sett vara detsamma som att vara glad. Eller att med tindrande ögon se på allt livet kan erbjuda. Det är bara en lugn tillförsikt. Att moderat, moget, och relativt välutbildat, vara tillfreds. Och vi är tillräckligt många som känner så, så att det uppväger alla i den minoritet som slås av familjevåld, melankoli och nedärvd alkoholism.

Nordens tyngsta tid på året är snart här. Det är november. Det är nu finländarna, som en gästande amerikan sade, sitter på morgonbussen med their butts on their faces; med röven i ansiktet. Fast i år kanske vi lyckas få upp en neutralare image när vi som världens lyckligaste folk hänger läpp bakom hundrade coronamasker i stället.

Men Norden har också lärt sig essensen i Lill Lindfors gamla versionering av Stevie Wonder-låten You are the sunshine of my life, i nordisk tappning Du är det varmaste jag har (1978). Låten handlar, såvitt jag förstår, om – en favorittröja. Det är en sång om den varma hemligheten att på busshållplatsen ha sköna långkalsonger längst inne. Eller en bra vinterjacka, lätt och tung samtidigt, med en tät knäppning över halsen.

På HBL:s redaktion fortsätter de nordiska jämförelserna droppa in. En undersökning visar att danskarna i Norden allra mest googlar diagnoser på sina sjukdomar; de söker på ångest. Svenskarna googlar feber och finländarna sura uppstötningar.

Den svenska spelindustrin är lite större än den finländska. De norska skolorna är bäst i Norden på att integrera invandrarbarn; Danmark sämst. Svenskarna har flest hushållsmaskiner uppkopplade till internet. Finländarna skickar mest sms i Norden och bojkottar mest varumärken av miljöskäl.

Så där håller vi på och jämför oss. Även om vi allt mer lever våra egna liv, där ute i världens brus.