När är tillräckligt tillräckligt?
CORONAKRISEN I snart åtta månader har vi levt hotade av ett dödligt virus. I snart åtta månader har våra liv präglats av försiktighet och väntan på bättre tider. Det började med en månad och har sakta, men säkert förlängts allt mer. HUS överläkare säger att epidemitoppen i värsta fall är nästa sommar.
Jag får inte träffa äldre släktingar som är inne på sina sista år. Släktingar som varit en kär del för mig under hela min uppväxt och känns som föräldrar. Släktingar som man har haft så otroligt roliga stunder med. Nu undviker man att träffas.
Studierna sköts på distans. Lämpligt till provveckan överraskar coronaviruset igen och professorerna står handfallna och funderar över hur tentamina ska ordnas denna gång. Det positiva är väl att alla tycks ha blivit smartare, åtminstone om man ser på betygen. Tentamina består av flervalsfrågor där man ibland kan kopiera in frågan i Google för att sedan hitta exakt samma fråga med exakt samma svarsalternativ.
Blint följer vi regeringens åtgärder. Ingen protesterar eller säger emot. Vi tiger och accepterar vårt nya liv. Om man är av annan åsikt är det bäst att hålla tyst, annars kan man ju anses vara en barbar som inte bryr sig om de äldre eller om riskgrupper. Ingen tar i beaktande alternativkostnaden. Tillspetsat kan man påstå att dessa år är förlorade år. År som man kan dra bort då man dör. Andra som lider är människor som undviker sjukvård. Många undviker att besöka läkare eftersom man är rädd att bli smittad. Att inte uppsöka läkarvård kan bli ödesdigert för många som inte märker sin sjukdom i tid. Men detta kommer ju förstås att märkas först senare, så varför oroa sig nu?
Företag går i konkurs och landet tar lån som aldrig förr. Samhällsviktiga idrottsföreningar tar också stryk, speciellt de på hög nivå som lever på biljettförsäljning och reklamintäkter. Många blir utan den nödvändiga kontakten som hittills fåtts på arbetsplatsen eller i skolan. Folk som nu blir utanför och lever ensamma liv. Eller alla som blivit klara från gymnasiet eller grundskolan och inte vet vad de ska göra. Mellanåret präglas av en omöjlighet att få jobb samt ängslan av att inte kunna besöka unika platser i den vida världen, det enda året man skulle ha tid. För dem kanske alkohol eller rentav droger börjar smaka allt bättre.
Om detta fortsätter länge till är risken att man inte ser dem igen ungefär lika med risken att det vore förödande för dem att fortsätta träffas på samma sätt som tidigare. Under 2 procent av de testade är positiva. I Finland har 13 849 smittats, 0,26 procent av befolkningen har alltså haft viruset. För tillfället får drygt 60 sjukhusvård varav sju intensivvård. Sätt dessa siffror i perspektiv då ni funderar på vad 5,5 miljoner människor går miste om på daglig basis.
Vad är det egentligen vi väntar på? Väntar vi på ett vaccin? Väntar vi på att viruset försvinner? Personligen tror jag att vi väntar på att allmänheten ska ändra uppfattning om ämnet. Ett vaccin kan komma i något skede, men hur säkert är det? Hur många är det som vågar ta ett vaccin, speciellt efter narkolepsifallen efter svininfluensan. Hittills har 351 dött. Av dem har 237 varit över 80 år, 304 har varit över 70 år. Visst är viruset farligt för alla åldrar, men som vi märker är majoriteten äldre. I Finland är den förväntade livslängden 81 år om man adderar ihop män och kvinnor. De som dör har också oftast en annan sjukdom.
Jag är absolut inte den som kan mest om corona. Jag vet inte vad som kommer att hända ifall restriktionerna skulle slopas. Men jag vet att ifall detta håller på länge till kommer de förlorade åren som man suttit hemma utan att göra något vara fler än de förlorade åren som uppkommit till följd av bortgångna i viruset. Alltför ofta har jag hört uttrycket carpe diem av någon vuxen som önskat ge goda råd.
Fånga dagen är den värsta klichén alltsedan Alex yttrade orden i tv-serien Solsidan. Men ack vad jag saknar det. Ack hur mycket jag saknar att träffa mina släktingar. Ack hur mycket jag saknar att leva normalt igen.
Vad är det egentligen vi väntar på? Väntar vi på ett vaccin? Väntar vi på att viruset försvinner? Personligen tror jag att vi väntar på att allmänheten ska ändra uppfattning om ämnet.