Stämningsfullt om ö-öden
Med vackra bilder och en utarbetad ljudvärld tar Lotta Petronellas konstdokumentär tittaren genom olika sinnesstämningar och årstider på Själö, ön vars historia är full av sjukdom och lidande.
DOKUMENTÄR
Själö – island of souls
★★★☆☆
Regi: Lotta Petronella. Manus: Lotta Petronella, Seppo Parkkinen. Foto: Kerttu Hakkarainen. Ljud: Janne Laine. Musik: Lau Nau.
Själö, ön i Nagu skärgård, är en plats med en själfull historia: spetälskehospital på 1600-talet, mentalsjukhus för trasiga själar fram till 1960-talet, numera biologiskt forskningsinstitut.
Filmskaparen Lotta Petronella har gjort en stillsam och poetisk dokumentär, med ett annat tempo än det mesta i mediebruset just nu. Det är en form av konstdokumentär som i stället för en traditionell berättelse bjuder på ett associationsrikt och meditativt flöde av bilder och stämningar.
Dokumentären kanske inte gör det lätt för tittaren, samtidigt som den heller inte kräver något av en: här finns ingen traditionell intrig att hänga med i, det räcker med att luta sig tillbaka och göra sig följsam. Det som krävs är tålamod.
Här varvas ett stämningsfullt foto från dagens Själö med dokumentation ur dess historia, främst tiden som mentalsjukhus: uppläsningar ur osända brev skrivna av intagna, ljudupptagningar där läkaren frågar ut patienten. Kameran rör i den gula huvudbyggnaden och i omgivningarna runt omkring, och besöker också den lilla träkyrkan. Den uppehåller sig i skuggiga korridorer och rum, detaljerna är viktigare än helheten, känslan är viktigare än fakta, bakgrund, förklaringar.
Fästing i närbild
Bland de mest fascinerande byggstenarna i dokumentären är den fästingforskning som pågår här. Vi får se forskaren Jasmin Inkinen dra en vit tygbit genom gräset, för att sedan plocka fästingarna som fastnat på tyget i ett provrör. Sedan behandlas fästingarna i laboratorium, de pyttesmå krypen filmas med en kamera som förmår fånga dem i närbild. Vad som görs med dem och varför förklaras inte, men att följa processen är närmast andaktsfullt fängslande.
Lotta Petronella fungerar själv som dokumentärens reflekterande berättarröst. Mot slutet ger hon kort en personlig bakgrund till sitt intresse för platsen, en berättelse som inte ges mer utrymme en så – då hade det blivit en annan dokumentär.
Årstiderna växlar, öns hela årscykel fångas. Ljudvärlden är förstärkt, upphöjd; naturens ljud med fågelkvitter, insektsurr, vindsus och regn accentueras. In smyger sig också konstruerade, icke-autentiska ljud: klanger, sus, viskningar som för tankarna till alla dem som lidit och våndats på platsen.
En invändning kunde vara att det är för långt – å andra sidan är det lite av poängen: 75 minuters nedvarvning och introspektion i dokumentärform.