Mormor och andra bemärkta släktingar i en tillgängligare von Wright
Med personliga berättelser, släktredogörelser och traderade visdomsord har Heidi von Wrights nya bok potential att nå nya läsekretsar. Förutom att den förtjänar att läsas i sin egen rätt kanske den också blir en inkörsport till von Wrights författarskap?
DIKT
Heidi von Wright
Autofiktiv dikt Schildts & Söderströms 2020
”Ett slags släktkrönika” – det är så Schildts & Söderströms beskriver Heidi von Wrights nya bok Autofiktiv dikt. Tyngdpunkten ligger på det förflutna. Utöver egna minnen, främst från barndom och uppväxt, så återberättar von Wright också sina äldre släktingars livshistorier och minnesbilder. Det är för det mesta njutbar läsning, genomgående stämningsfullt och ibland är det också slående gripande eller roligt. Till exempel den tragikomiskt sedelärande episoden när von Wrights diktjag tjuvläser systerns dagbok:
En gång skrev jag dagbok. Jag gömde den noga under madrassen. Jag gick till min systers rum. Tittade mig omkring. I lådor och skåp. Bland böcker och papper. Under madrassen. Jag hittade hennes dagbok och jag läste den. Där stod att hon läst min och att hon tyckte synd om mig för att jag var så ensam. Det var sista gången jag läste någons dagbok. Det var sista gången jag skrev dagbok.
Vid sidan av några korthuggna prosadikter består boken främst av korta berättelser som trots vissa lyriska kvaliteter svårligen kan kallas dikter. Därmed bryter poeten von Wright ny mark i sitt författarskap, som fram tills denna bok utgörs av sju diktsamlingar, ofta språkorienterade och något svårtillgängliga. Denna gång däremot lär vi känna ett tydligt sammanhållet diktjag, som enligt autofiktionens regler får antas vara identiskt med von Wright själv. Med personliga berättelser, släktredogörelser och traderade visdomsord har von Wright här potential att nå nya läsekretsar. Förutom att boken förtjänar att läsas i sin egen rätt kanske den också blir en inkörsport till von Wrights författarskap?
Genom jaget får alltså mor- och farföräldrarna komma till tals, och de berättar i sin tur ofta om sina egna föräldrar och äldre släktingar. Som släktkrönika blir det oundvikligen lite extra intressant på grund av efternamnet. Släkten inkluderar historiskt framstående personer som målarbröderna von Wright och filosofen Georg Henrik von Wright, och i boken förekommer det bland annat en VD på Dalsbruk (farfars far). Den mest återkommande berättaren är dock jagets mormor, som kommer från folkligare förhållanden. Hon bjuder på bokens mest rörande berättelse, om faderns insomnande i en roddbåt, men också på en del bondvisdom:
Min mormor sa. Bättre att sitta på taket och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på taket. Så sade mannen i granngården en söndag när takrenoveringen var halvfärdig och det lovades regn. Till kyrkan gick man mangrant, alla söndagar utom den här.
Ordlekar krockar med anslaget
I flera dikter går von Wright från biografi till fiktion och skriver själv in bland annat känsloupplevelser i händelser som äldre släktingar varit med om, vilket markeras med fraserna ”Det här vet jag” och ”Det här föreställer jag mig”.
Det enda som irriterar är att von Wright vid några tillfällen tillåter sig ordlekar som mest framstår som putslustiga, som när hon till synes helt omotiverat gör en grej av en tvetydig syftning: ”De enda människor jag någonsin slog, var mina syskon. Och de var inte många. Varken slagen eller syskonen.” Eller den här: ”När du inte längre finns, finns du inte heller kortare.” Ordlekarna krockar med det autofiktiva anslaget, vars värde delvis ligger i ett okonstlat, genuint tilltal. Lyckligtvis är dessa inslag få och har endast en minimal negativ inverkan på helheten.
Autofiktion är en fiktionalisering av den egna identiteten, där författare, berättare och huvudperson sammansmälter i ett. Men här förblir jagets identitet med författaren endast underförstådd och det förekommer inga personnamn. Frågan är om det inte snarare är en biografiskt och självbiografiskt inspirerad litteratur? Jag tänker på vad Helena Granström nyligen skrev i Tidskriften Respons i en essä om autofiktionstrenden: ”Att författare skriver nära sitt eget liv är långt ifrån någon samtida företeelse, att de själva och deras förlag stoltserar med detta faktum är det i högre grad”. Men om etiketten får fler att hitta fram till denna sympatiska lilla bok så må det vara förlåtet.