Oblivias drömska dansverk förhöjs av det musikaliska samarbetet med Yiran Zhao
Performancegruppen Oblivias Verdrängen Verdrängen Verdrängen är en studie i deras klassiska underfundiga stil. Recensenten fascineras och rycks allt emellanåt med, men den hypnotiska effekten håller inte riktigt hela vägen.
PERFORMANCE/NY DANS Verdrängen Verdrängen Verdrängen
På scenen: Alice Ferl, Timo Fredriksson, Annika Tudeer. Ljus: Meri Ekola, Ljud: Yiran Zhao, Kostym: Tua Helve Sång och röstarbete: Alice Ferl, Timo Fredriksson, Anna-Maija Terävä, Annika Tudeer. Oblivia på Esbo stadsteater.
Verdrängen Verdrängen Verdrängen uruppfördes på teaterfestivalen ECLAT i Stuttgart i början av året och visades nu på Esbo Stadsteaters Louhi-scen.
Senast jag själv såg Oblivia var på Hangö Teaterträff 2019, där deras sorgesång till en bortgången grundarmedlem inramades av ett paradoxalt strålande vackert solsken.
I dag är den visuella inramningen några kulörer mörkare. Scenen matchar den färgkulör som man rört sig i utanför i den urbana oktoberkvällen, i svart och kall neon. Meri Ekolas ljusdesign är slående effektiv och ibland väldigt vacker i all sin enkelhet: lodräta vita lysrör pulserar och bländar ibland publiken, ibland kastar de bara ett mjukt sken som omger de tre dansarna som en gloria.
Det enskilt bästa elementet i hela föreställningen blir för mig kompositören Yiran Zhaos soundtrack av experimentell elektronisk musik. Den är abstrakt utan att vara alltför krävande, lika vacker både då den är som mjukast och mest hypnotisk och då den stegrar sig i skärande dissonans. Den fungerar inte bara åtskiljd från helheten utan tycks också tillföra energi och intensitet i dansarnas rörelser, och det är glädjande att samarbetet mellan Zhao och Oblivia kommer att fortsätta.
Fånig humor
Oblivias lite Kaurismäki-aktiga blandning av känslighet och medvetet tafatt, ofta rentav fånig humor är ett långvarigt koncept och det märks att medlemmarna dragit det till sin spets: de är självsäkra och etablerar enkelt och självklart en publikkontakt.
För mig funkar det men inte helt genomgående: ibland blir konstpauserna för långa och grymtningarna och den överdrivet klumpiga engelskan och skoltyskan lite för mycket. Men då bitarna passar ihop lägger sig en drömsk stämning över hela salen som det är omöjligt att inte dras med i. Man vandrar ut i höstkvällen med en viss glimt av värme i själen.