Hypnotiska harpor, gör-det-själv-drömpop och cinematisk konstpop

Efter ett nästan totalstopp för livemusikens del i somras, har utgåvorna på skivfronten ökat mot hösten. Alva Strang ger sina bästa tips efter att ha hört några av årets viktigaste utgåvor.

AMBIENT Mary Lattimore (USA) Silver Ladders (Secretly Canadian)

Harpisten Mary Lattimores senaste album Silver Ladders är ett sju stycken långt dyk in i en ensamhet som lyckas vara till jämna delar hemtrevlig och uppjagande. En stadig följd av bastoner och sparsamt utströdda ambientsyntar förankrar lekfulla melodier i en hypnotisk atmosfär som låter lyssnaren falla in i en nästan våldsamt meditativ tillvaro.

Titelstycket speglar minnet av en resa till den kroatiska Medelhavskusten, där Lattimore fick simma längs ön Hvars stränder. “I spent some days there just swimming in the bay”, berättar hon. “Silver ladders right into the sea.” Den rådande känslan tycks passa lika bra för mörka finska höstkvällar, där gatlyktornas sken rinner längs våt asfalt.

Albumet spelades in med hjälp av Neil Halstedt (Slowdive) under en niodagarsperiod i hans studio i Cornwall. Samarbetet lyser starkast i det shoegazeaktiga ekot av Til a Mermaid Drags You Under.

ROCK Shitkid 20/20 Shitkid (PNKSLM Recordings)

Svenska antipopparen Shitkids andra fullängdsalbum 20/20 Shitkid blandar drömpop och garagerock i en drös spjuveraktiga men hjärtliga kärlekslåtar. Efter att USA-turnén med sludgepionjärerna The Melvins kom av sig och efter basisten Lina Molarin Ericssons sorgliga utträde ur bandet, verkar utgåvan markera en ny riktning för Shitkid som grundaren Åsa Söderqvists soloprojekt.

Plattan har marknadsförts som ett popalbum, och som väntat har den älskade trummaskinspunken tonats ner en hel del. Men något jag lärt mig då det kommer till Shitkid, är att inte fästa mig för hårt vid en viss stil. Även efter att ha plaskat i allt från grynig electro till tidig 2000-talspoppunk, är det bekanta lo-fi-surret och den oemotståndligt tuffa gör-det-självattityden alltid lika närvarande.

KONSTPOP Eartheater Phoenix: Flames Are Dew Upon My Skin (P-Vine)

Konstpopdrottningen Eartheaters fjärde album Phoenix: Flames Are

Dew Upon My Skin kartlägger en personlig och konstnärlig förnyelse, kanske till och med pånyttfödelse. I en fantastisk mix av cinematiska orkesterarrangemang och psykedeliska folkgitarrer mot grova bassyntar karvar Alexandra Drewchin fram ett texturmästerverk som måste utforskas. Tematiken kring återfödelsen behandlas i texten genom allegorier av geologiska fenomen vars turbulens hon känt en dragning till.

Det som verkligen höjer Eartheater över massan, är rösten, som genom albumet går från ett lätt nynnande till att pressas rakt ur halsen mot nästan överjordiska mått. Refrängen på Below the Clavicle är ett fantastiskt exempel på denna kreativa röstanvändning. Det lämnas ingen tvekan om att hon kunde sluka jorden.

Drewchin komponerade och arrangerade albumet under en tio veckor lång residensperiod i Zaragoza i Spanien.