Mångsidig biografi över Göran Schildt
Henrik Knifs biografi över Göran Schildt är stor och mångsidig, och skildrar sin huvudperson mot fonden av hans samtid. Intressanta vänner, kontakter och pågående samhällsoch kulturdebatter ges stort utrymme.
Henrik Knif lägger tyngdpunkten på en ung Göran Schildt och det Knif kallar expansionsfasen i den nyutkomna biografin Göran Schildt, Två liv. Knif väjer inte för det problematiska i att skriva om en självomskriven person. I stället centrerar han sin bok kring Göran Schildts sätt att med Dante som förebild leva två liv; å ena sidan det upplevda, å andra sidan den egna beskrivningen av det upplevda.
Hur skriver man en levnadsteckning över en författare vars huvudsakliga produktion är en fortlöpande och medryckande berättelse om det egna livet och det egna författarskapet?
Göran Schildt (1917–2009) har, främst med undantag av de monumentala studierna över André Gide, Paul Cézanne och Alvar Aalto, ägnat sig åt att beskriva sina egna upplevelser, inte minst i sviten av seglingsböcker som gjorde honom till en populär och internationellt känd författare. Under sina sista decennier såg han gång på gång tillbaka på sitt liv och skrev bland annat två impressionistiska självbiografier: Lånade vingar. Ungdomsminnen samt Tvivlets gåva eller Förflugna tankar om Guds död och en försvunnen far.
I sin nyutkomna biografi Göran Schildt, Två liv väjer Henrik Knif inte för det problematiska att skriva om en så självomskriven person. I stället för att göra konkurrensen med sitt objekt till ett problem centrerar han sin bok just kring Göran Schildts sätt att med Dante som förebild leva två liv; å ena sidan det upplevda, å andra sidan den egna beskrivningen av det upplevda.
Bokens tyngdpunkt ligger på den yngre Schildt och vad Knif kallar ”expansionsfasen”. Schildts ambition att leva sitt liv fullt ut och att medvetet styra det i en aktiv riktning går som en röd tråd genom biografin.
”Bli grek”
Boken tar avstamp i en av livsberättelsens höjdpunkter. Den tjugoåriga Göran Schildt står med sin vän Georg Henrik von Wright vid vulkanen Etnas krater. Vännerna bevittnar en oförglömlig soluppgång. Vid ruinerna av forngrekiska tempel i Paestum har de några dagar tidigare lovat varandra att bli ”greker”, ett löfte som kom att bli utslagsgivande åtminstone för Schildt.
Efter den effektfulla inledningen tar Knif några steg tillbaka och tecknar en bild av Görans Schildts familj och hans uppväxt, som naturligt nog kom att överskuggas av fadern Runar Schildts självmord. Förlusten skulle Göran kompensera med olika fadersfigurer, varav den första var gudfadern Erik von Frenckell. Hans dotter Vivica, senare Bandler, blev Görans ”nästansyster” livet ut.
Biografin går vidare i kronologin och skildrar Schildts debut som kosmopolit under intensiva vistelser i Frankrike med avstickare till Italien. Hans universitetsstudier i Helsingfors präglades av vänskapen med Georg Henrik von Wright och deras ömsesidiga beundran för läraren/filosofen Eino Kaila. Redan som tredjeårsstuderande i konsthistoria ansåg sig Schildt mogen att göra ett impertinent inlägg i konstdebatten och försvara sin konstsyn mot estetikprofessorn Yrjö Hirn och den rådande uppfattningen att konsten var något upphöjt och intresselöst i förhållande till livet. Schildt skulle fortsätta som oppositionslysten debattör såväl i konst- som identitetsfrågor.
I vinterkriget ådrog sig Schildt en allvarlig skottskada som hindrade honom från att få barn men alls inte från sexuell aktivitet. Under det hastigt påkomna äktenskapet med den rikssvenska formgivaren Mona Morales var bägge notoriskt otrogna mot varandra. Men Mona blev en pålitlig livskamrat under 50-talets ofta vådliga segelfärder. Giftermålet öppnade också för kulturkontakter med Sverige och medarbetarskap vid Svenska Dagbladet.
Schildt doktorerade i unga år på Cézanne och utkom innan dess med en djuplodande bok om André Gide, troligen med direkt effekt på Svenska akademien som tilldelade Gide nobelpriset följande år. 1950 bröts den seriösa akademiska inriktningen av Schildts första reseskildring, Önskeresan. Boken blev en omedelbar succé och ledde in Schildt på helt nya banor som äventyrare och kulturhistorisk resenär.
Ett tredje liv
Då Henrik Knif återberättar de här händelseförloppen rekonstruerar han så att säga ett ”tredje” liv, delvis baserat på Schildts publicerade verk men också på det enorma förråd av dagböcker, brev, artiklar och andra dokument som Schildt sorgfälligt sparade och i många fall glömde bort. Det ger berättelsen mångstämmighet och öppnar för nya, ibland motsägelsefulla sidor hos Schildt. Han ses mot fonden av sin samtid, eftersom vänner, kontakter och pågående samhälls- och kulturdebatter ges stort utrymme.
Knif inte bara återger, han resonerar och bjuder på alternativ, när det gäller Schildts syn på den akade
miska forskningen, hans konsthistoriska och politiska ställningstaganden, hans splittrade identitetskänsla och hans aptit på kvinnor.
Allteftersom biografin framskrider gör Knif avsteg från ett kronologiskt berättande till förmån för en tematisk framställning. Han komponerar egna välunderbyggda helheter i stället för att slaviskt följa livsberättelsens gång.
Greppet kan ibland göra läsaren förvirrad, så mycket mer som biografin saknar innehållsförteckning. I viss mån tar Knif mera kända livsskeden och verk alltför mycket för givna när han fördjupar sig i det mindre uppmärksammade. Medan böckerna om Gide och Cézanne och Schildts romandebut Önskeleken (1943) ägnas en omsorgsfull tillkomst- och receptionshistorik refereras Önskeresan (1949) knappast alls, men så ligger den charmerande kanalresan genom Frankrike också utanför Greklandstemat.
Personhistorisk guldgruva
Två bärande kapitel är ”Medelhavskuster” I och II, i vilka Henrik Knif sammanfattar seglandets och reseböckernas filosofi och visar Schildts utveckling mot expansionsfasens målsättningar, att forma sitt jag och att bli ”grek”.
Den senare målsättningen problematiseras av både Schildt och hans biograf. Vad innebär det ”grekiska”, som i sin antika form förblivit ett upphöjt västerländskt ideal, medan det under historiens gång har övergått i den bysantiska kulturen och under det långa osmanska väldet sammansmält med helt nya element? Och hur överensstämmer antikens idealbild med dagens Grekland?
Henrik Knif visar såväl stor sakkunskap om segling och båtar som insatthet i humaniora och akademiskt tänkande. Här efterlyser jag (förutom en innehållsförteckning) en mera omfattande presentation (och en bild) av Knif. Som det nu är inskränker sig författarpresentationen till några ynka rader på bokens baksida. För övrigt är biografin försedd med uttömmande notapparat och personregister – det senare så mycket mer upplysande som Schildts vida kontaktnät gör boken till en verklig guldgruva för den som intresserar sig för epokens kulturliv och personhistoria.
Knif ger generösa bakgrundsuppgifter och ägnar ofta hela kapitel åt utvalda vänner och medseglare: Schildts mentorer i ungdomen Ulla Bjerne och Elmer Diktonius, kretsen kring Vivica Bandler och Tove Jansson, i ett senare skede Artek-gruppen med Alvar Aalto och Maire Gullichsen.
Bland de finlandssvenska vännerna märks särskilt Jutta och Benedict Zilliacus, bland de många internationella kontakterna den brasilianska diplomaten Mario de Mello och den italienska bildkonstnären Roberto Sambonet. I Stockholm dinerar den unge Göran Schildt på innerestaurangen Cattelin och träffar trubaduren Evert Taube, målaren Isaac Grünewald, konstkritikern Ulf Linde, skådespelaren Ulf Palme, journalistkollegan Olof Lagercrantz och många fler. I mognare år delar han sin grekiska ö Leros med den temperamentsfulla författaren Sun Axelsson och hennes entourage.
I hamn
Det tematiska greppet tillåter Knif att överskrida gränsen för vad han litet oklart kallar "expansionsfasen”, vilket gör att biografin mer eller mindre kommer att täcka hela Schildts liv.
Göran Schildt seglar i hamn. I mitten av 60-talet blir han, om inte helyllegrek, så sommargrek. Han avstår från Daphne för det inte helt friktionsfria livet på Leros. Han får en fast och utsökt vacker vinterbostad i Ekenäs, i Villa Skeppet som Alvar Aalto ritar speciellt för honom. Och han finner en varaktig och trofast kärlek hos den 23 år yngre Christine Werthmann, som blir hans hustru nummer två. Expansionsfasens Casanovalater är ett minne blott.
”Vi har idag nästan femtio år levt tillsammans och alltid sovit som två hundvalpar i samma säng tätt tryckta till varandra. Sedan vi började detta samliv och även blev äkta makar har jag aldrig intresserat mig för någon annan kvinna”, bekänner den åldrande Göran Schildt i efterordet till ungdomsdagboken Vinterkriget som fars.
Christine Schildt har grundligt intervjuats för boken. Hennes berättarröst ger en saklig och humoristisk ton åt slutkapitlen i Henrik Knifs stora, mångsidiga biografi.
❞ Knif inte bara återger, han resonerar och bjuder på alternativ, när det gäller Schildts syn på den akademiska forskningen, hans konsthistoriska och politiska ställningstaganden, hans splittrade identitetskänsla och hans aptit på kvinnor.