Politiskt trafikkaos i koldioxiddimma

Det är nu som de svåra besluten ska fattas för att vi ska kunna nå utsläppsmålen på sikt.

Finlands regering har ställt ambitiösa och goda klimatmål. Bland annat ska utsläppen från trafiken halveras fram till 2030 jämfört med nivån 2005 och vara nere på noll 2045.

För att det ska lyckas så är det viktigt att beslut fattas snabbt om åtgärder som ska göra det möjligt att uppnå målen. Om Finland vill vara ett klimatvänligt land som går i spetsen för kampen mot klimatförändringen så behövs mod, nu.

Men det verkar bli oerhört svårt. Just nu gäller det trafikutsläppen, senare säkert annat. Ingen vill vara den som fattar ett beslut som drabbar en massa finländare som behöver sin bil. Hur målen ska uppnås utan att till exempel bränslepriserna höjs är en gåta.

Regeringspartierna borde tillsammans visa mod och i stället för att rygga tillbaka för impopulära beslut ta tjuren vid hornen och fatta dem samtidigt som man förklarar varför det inte kan undvikas.

Fega politiker är definitivt inte bättre än modiga politiker som kommer med otrevliga beslut. Alternativet att i stället pruta på klimatmålen är knappast aktuellt eftersom det finns starka miljökrav på de flesta partier som ingår i regeringen.

En arbetsgrupp vid Trafikministeriet kom i tisdags med sina förslag till hur regeringens klimatmål för vägtrafikens del kunde uppnås. Bland förslagen fanns eldfängda grejer och som väntat blossade de upp. Bilparken måste kraftigt förnyas för att utsläppen kan minskas radikalt samtidigt som vi borde köra mindre med våra bilar.

Det måste enligt arbetsgruppen finnas upp till 700 000 eldrivna bilar om tio år. Det är en enorm utmaning med tanke på att vår bilpark förnyas långsamt. Det finns i dag endast några tusen elbilar och drygt 30 000 hybrider. Det kräver således både morot och piska för att det ska lyckas.

Hur piskorna ska se ut är ett stort stridsäpple. Högre beskattning av fordon som släpper ut mera koldioxid och dyrare fossila bränslen genom skatter eller utsläppskvoter är antagligen oundvikliga. Det är samtidigt något som många partier in i det sista vill undvika med rädsla för hur väljarna reagerar – inte minst i regioner där bilen är oumbärlig.

Därför har också Centern meddelat att man inte godkänner några nya skattehöjningar på bränsle. De grönas ordförande, inrikesminister Maria Ohisalo har konstaterat att målen sannolikt inte kan nås utan att priset på fossila bränslen höjs. SDP:s trafikminister Timo Harakkas bud är att låginkomsttagare och personer som bor i glesbygden kunde kompenseras om bränsleskatten höjs.

Centern talar också för ett helt nytt beskattningssystem för bilismen som baserar sig på satellitövervakning och det skulle resultera i lägre beskattning för dem som rör sig i glesbygden.

Det var från början klart att den här regeringen har vissa oerhört svåra frågor att lösa och komma överens om, bland annat klimatåtgärderna. Det har länge också varit känt att huvudaktörerna i den bataljen är Centern och De gröna

Trafiken står för bara en del av koldioxidutsläppen, knappt en femtedel närmare bestämt. Det finns många fler områden där de politiska partierna står lika långt från varandra i synen på hur det ska åtgärdas som i fråga om trafiken och bilarna.

Här är läge för kohandel, något som våra politiska partier minsann har erfarenhet av – en del mer än andra.

Om alla är överens om målet bör det också finnas enighet om att det krävs olika obekväma åtgärder för att nå dit. Då måste alla vara beredda på kompromisser, men innan någon är redo för att ge med sig måste det finnas en klar plan för hela lösningen så att alla partier ser att det blir något så när rättvist. Det är lättare att ge efter på någon punkt om man ser hur alla tvingas att göra det.

Samtidigt brådskar det med beslut om åtgärder. Regeringen ska ha linjen för trafikåtgärderna klar i början av nästa år.