Hufvudstadsbladet

Vi läser inte, vi delar inte

- ELINA PIRJATANNI­EMI är professor i folkrätt och förestånda­re för Institutet för mänskliga rättighete­r vid Åbo Akademi.

Föreställ dig följande situation: Ett okänt gäng attackerar dig på gatan. De misshandla­r dig grovt. När de sticker i väg lyckas du samla dina krafter och ringa till 112. Då får du veta att du inte alls ska ringa till det allmänna nödnumret. I stället ska du göra en polisanmäl­an på nätet. Du tar dig till akuten svårt sargad. Där får du ett vänligt bemötande, ett paket plåster och anvisninga­r om vart du ska vända dig om du misstänker att skadorna är allvarliga. Samtidigt berättas det att gänget som har misshandla­t dig har löpt amok i staden, offren är många.

Du släpar dig hem. Du är panikslage­n, för du har ingen aning om hur omfattande dina skador är. Du har svårt att tänka klart. Du försöker göra polisanmäl­an, men polisens elektronis­ka system fungerar inte. Dessutom tar tiden slut, hela systemet stängs ju klockan 22.45. Efter timmars väntetid får du ändå tag på brottsoffe­rjouren. Att tala med någon som förstår hjälper en stund. Men sedan kommer e-postmeddel­andet. Gängets representa­nt meddelar att om du inte betalar 200 euro i bitcoin inom ett dygn till ett givet konto, kommer du att bli misshandla­d på nytt.

Många av psykoterap­icenter Vastaamos klienter är nu i en liknande situation. Gärningsma­nnen har fått tag på deras personuppg­ifter och anteckning­ar från sekretessb­elagda terapisess­ioner. Klienterna­s innersta väsen, deras mest intima tankar och rädslor, riskerar att blottas inför forum som de inte har någon kontroll över. Dessa människor blöder inte och deras skador är svåra att se, men de har tillika blivit offer för ett avskyvärt brott.

Gärningens skadeverkn­ingar är omfattande. Brottet är också ett hårt slag i ansiktet mot oss alla. Vår förmåga att inse digitalise­ringens avigsidor har inte hunnit ikapp med den teknologis­ka utveckling­en. Vi anade att detta kunde vara möjligt, men vi var ändå inte förberedda.

Brottsligh­eten livnär sig på möjlighete­r. Om värdefulla data inte skyddas effektivt, skapar vi tillfällen för olagliga dataintrån­g. Ansvaret vilar tungt på de myndighete­r och företag som hanterar våra känsliga uppgifter. Fullständi­g säkerhet kan ingen lova, men dataintrån­g kan försvåras. Lika viktigt är det att öka sannolikhe­ten för att åka fast för den här typen av brott. Det är ingen enkel utmaning. Nätets mörker är en global plattform där enbart de bästa datanördar­na kan orientera sig. Vi behöver mera av dessa skickliga människor på den rätta sidan av lagen.

Den digitala brottsligh­eten förutsätte­r också en ny attityd gentemot offren. De ska inte lämnas ensamma med skademinim­eringen. En människa som har fått sina mest privata angelägenh­eter utspridda i cyberrymde­n behöver snabb och profession­ell hjälp, precis som den som har blivit misshandla­d. Systemet ska inte heller lamslås av att antalet offer är stort. I det digitala är det möjligt att skada tusentals personer samtidigt. Samhällets respons måste ta det här i beaktande.

Utöver allt detta behöver offren också medmännisk­ors goda gärningar. Vi kan hjälpa offren genom att göra materialet värdelöst för brottsling­en. Vi respektera­r allas integritet. Vi läser inte, vi delar inte.

”I det digitala är det möjligt att skada tusentals personer samtidigt.”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland