Sex munnar ger ett enhetligt och utforskande intryck
Andningen och just munnen, som organ och som uttrycksmedel, med olika kulturella, sociala och just nu även medicinska konnotationer, blir en sammanbindande länk och en primus motor för dans- och musikverket Mouthpiece.
Mouthpiece – esitys kuudelle suulle.
Initiativtagare, koncept: Lin Da (Linda Martikainen), Elias Girod och Lauri Supponen. Kostym- och rumsdesign: Amita Kilumanga. Ljusdesign: Olivia Pohjola. Scenframställning: Linda Martikainen, Elias Girod, Kaisa Kortelainen, Saku Mattila, Joonatan Rautiola och Lauri Supponen. Mad House, 27.10.
När det gäller samtida scenkonst och nya performativa praktiker, profilerar sig Mad House tydligt som ett behövligt och intresseväckande produktionsforum. Den lilla scenen bjuder in till intima, inkluderande samt experimentellt utforskande, och under vår rådande pandemi, väldigt exklusiva föreställningar.
I Mouthpiece med underrubriken ”en föreställning för sex munnar”, gör koreograferna Linda Martikainen (Lin Da) och Elias Girod samt kompositören och ljuddesignern Lauri Supponen, som initiativtagare och utarbetare av konceptet, ett ambitiöst och originellt försök att knyta samman praktikerna för nutida dans och musik. De gör det tillsammans med tre musiker, Kaisa Kortelainen (flöjt), Saku Mattila (oboe) och Joonatan Rautiola (saxofon).
I själva föreställningen är det inte viktigt vem som är musiker eller koreograf för man utgår från ett genomgående gemensamt uttryckssätt och en unison framställning med multifokus. Andningen och just munnen, som organ och som uttrycksmedel, med olika kulturella, sociala och just nu även medicinska konnotationer, blir en sammanbindande länk och en primus motor för såväl det sceniska uttrycket som dess avläsning. Blåsinstrumenten kommer visserligen med i vissa scener men utan att sticka ut och mera som exempel på sättet att kopplas till munnen som organ.
Intrycket av navelsträng
Den helhet som för mig framstår som en enhetlig performance eller som ett komponerat stycke, med klara premisser och motiverat utförande i satser, börjar med en tom scen där ett objekt av stoppade strumpbyxor liknar en lång sträng. Intrycket av navelsträng förstärks när de uppträdande i tur och ordning tar plats i kroppskontakt med den.
En utdragen utforskning av munnens materialitet inleds när läppar, tungor, hålor, vätskor, luft, andning och ljud iakttas, varseblivs och uttrycks i kör. Det görs först mera antytt och i stillhet för att sedan accelereras och varieras. Det utforskande greppet upprätthålls i rörelse, i spegeloch kontaktövningar och i spel initierat av en ledare, samt i blåsandet i instrumenten.
Helheten blir ett slags tema med variationer och uttryckligen ett gemensamt spel. Det man kan uppleva som en viss monotonitet i framställningen och färglöshet i visualiseringen, bidrar å andra sidan till att just det basala konceptet och själva munsuttrycket understryks och lyfts fram. Det genreöverskridande har här definitivt hittat en fungerande gemensam nämnare.