Konsertserien fick en festlig final
Helsingfors stadsorkesters dansserie avslutades med trumf på hand: Tero Saarinen lyckades än en gång skapa ett inspirerande möte mellan dans och musik.
Helsingfors stadsorkester
Dirigent Susanna Mälkki, solist Xavi Castelló Aràndiga, slagverk, koreografi Tero Saarinen, dans Oskari Kymäläinen (Tero Saarinen Company), koreografens assistent David Scarantino. Mahler, Sibelius, Xenakis, Beethoven. Musikhuset 27.10.
Aldrig har väl orkestrarna tvingats planera sina höstsäsonger på liknande premisser som nu, i total ovisshet. Stadsorkesterns konsertserie med dansinslag har varit ett elegant sätt att sy ihop något annorlunda, och den fjärde och sista konserten fungerade som en festlig final för hela satsningen. Programmet var i god balans och orkestern spelade inspirerat under sin chefsdirigent Susanna Mälkki.
Att inleda med maltesiska dirigenttonsättaren Michelle Castellettis arrangemang av adagiot ur Mahlers ofullbordade tionde symfoni kändes friskt vågat och en hel del vunnet. Det kammarmusikaliskt hållna arrangemanget lät melodierna tala i all sin enkelhet och friktionen mellan den intima besättningen och de dimensioner musiken ursprungligen varit tänkt för var kittlande. Formmässigt höll den rätt långa helheten förbluffande bra och klangvärlden bjöd på omväxlande kombinationer, även om jag gärna hört lite mer av orgelharmoniet på slutet. Torsten Tiebout på altviolin förtjänar en speciell eloge för sina centrala, naket effektiva melodiinsatser.
Bekanta mästare
Sibelius svit De älskande för stråkorkester är en pärla, förvisso aningen sönderspelad men fortfarande övertygande. Speciellt magiska var denna gång första satsens ljuva pianissimon i de lägre stråkarna, som ljöd som från en annan värld.
Även Beethovens första symfoni är ett minst sagt välbekant stycke, men Mälkki och stadsorkestern bjöd på en glädjande inspirerad tolkning. Samarbetet dem emellan löpte som på räls och det var ett nöje att iaktta Mälkkis rika färgpalett i kroppsspråket, hon verkade både avslappnad och kommunikativ. Präktig Beethoven i C-dur kändes som en glad och hoppfull avslutning på denna satsning.
Dansnumret en höjdare
Med Tero Saarinen som koreograf väntade jag mig något alldeles extra av dansnumret, och jag blev inte besviken. Xenakis slagverkssolonummer Rebonds B är ett sprudlande fyrverkeri med en nästan rituell styrka, som levererades säkert av orkesterns egen Xavi Castelló Aràndaga. Att Xenakis skulle bädda för en inspirerande dialog med dansen förvånade inte, och även den sceniska laddningen mellan musiker och dansare var stark trots att den knappt framhävdes.
Tero Saarinen har gedigen erfarenhet av att jobba med olika slags musik och tycks alltid vara lyhörd för musikens karaktär. Samtidigt har han utvecklat ett igenkännbart och njutbart dansspråk, som i dialog med Xenakis slagverkskaskader mer än på länge andades influenser från öst, jag tänkte på buto och Pekingopera.
Dansen är starkt bunden till jorden i stora bredbenta poser och kombinerar på ett fascinerande sätt fysisk styrka och en avslappnad, till och med sensuell kroppsuppfattning. Denna gång utnyttjade man till fullo det snävt tilltagna utrymmet framför orkestern. Koreografin tolkades av unge dansaren Oskari Kymäläinen, en rätt ny bekantskap i Saarinen-sammanhang men som redan tycktes helt hemmastadd i stilen och imponerade med en gedigen insats.
Konserten ges ytterligare en gång, det vill säga i kväll, och sänds direkt via HKO Screen.