Om kvinnor i frihet och fångenskap
Sofi Oksanens, Elina Snickers och Maija Vilkkumaas trilogi Vain parasta minulle gestaltar kvinnors utsatthet och övertag och en paradoxal kombination av ökad frihet och fångenskap.
TEATER
Vain parasta minulle
(Endast det bästa för mig). Texter: Sofi Oksanen, Elina Snicker och Maija Vilkkumaa. Regi: Aino Kivi. Dramaturgi: Henna Piirto. Scenografi och projiceringar: Mika Haaranen. Dräktplanering: Laura Dammert. Koreografi: Kaisa Torkkel. Ljusplanering: William Iles. Komposition och ljudplanering: Aleksi Saura. På scenen: Aurora Manninen, Vappu Nalbantoglu, Helena Haaranen (video och röst), Kaisa Torkkel, Riitta Havukainen, Merja Larivaara, Mikko Paloniemi (video). Premiär på Helsingfors stadsteaters lilla scen 27.10.
Uppsättningen Vain parasta minulle (Endast det bästa för mig) samlar tre korta enaktare under ett tak på Helsingfors stadsteaters lilla scen.
De tre delarna som i programbladet annonseras som noveller i scenformat består av Sofi Oksanens Rakastan sinua jo nyt (Jag älskar dig redan nu), Elina Snickers Itku vieraalle (Gråt för en främling) och Maija Vilkkumaas Merisää (Sjöväder).
Miniatyrerna har flera gemensamma nämnare, samtidigt som de tillsammans bildar en tydlig båge.
Offer och förövare
Alla tre fokuserar på två kvinnor på scen. Kvinnor som av förutbestämda skäl står i ett spänningsförhållande till varandra där det inte är lätt att veta vem som är den starka och vem som är den svaga, vem som är förövare och vem som är offer. Motsättningen lyfts upp till ytan i Aino Kivis regi. Scenspråket blir svart humor, ett glitter både bildligt på scen och bokstavligt i manustext.
Berättelsen i Sofi Oksanens Rakastan sinua jo nyt är densamma som i hennes roman Koirapuisto (Hundparken). Den kretsar kring en ung kvinna, Daria, spelad av Aurora Manninen, som aspirerar på att bli surrogatmamma och Marja (Vappu Nalbantoglu) som är ofrivilligt barnlös. Handlingen utspelar sig i Ukraina och tiden är år 2015, då en politiskt laddad flygolycka ägde rum. Ukraina hör till Europas mest korrumperade länder.
I Elina Snickers Itku vieraalle (Gråt för en främling) möts två kvinnor, en beväring som gestaltas av Aurora Manninen och en äldre kvinna (Riitta Havukainen) som vill bli smord och masserad av den motspänstiga yngre kvinnan som upplever den äldre damen som påträngande. Det här sker i ett omklädningsrum där det osar instängd svettig atmosfär. Gråtkväde blandas med militärväsendets sammansatta strävan till både hjälpsamhet och hårdhet.
Imponerande tolkning
Aurora Manninens båda roller, som ung exploaterad kvinna i Rakastan sinua jo nyt och som beväring i Itku vieraalle, imponerar. Hon pendlar mellan att vara underhuggare och att med ungdomskortet på hand ha tiden på sin sida.
Manninen är turvis naken och ledig och kraftigt sminkad i en pansarklädd roll. Hon har en återhållsamhet som avslöjar mer än tusen ord och åtbörder.
Trilogins sista akt, Merisää av Maija Vilkkumaa är den svagaste delen. Den är en science fictioninspirerad framtidsfantasi hämtad från 1990-talet med discoglitter och en sjöjungfrudräkt som gör det svårt för Nalbantoglu att gå. Nalbantoglu gestaltar i båda sina roller i trilogins första och avslutande del en kvinna som uppfyller de traditionellt kvinnliga normerna. Hon är därför svårfångad i sin osynliggjorda självklarhet.
Där Rakastan sinua jo nyt har ett brännande tema som neutralt läggs fram av Oksanen är Vilkkumaas Merisää tyvärr rätt innehållslös men gapig.
De tre styckena formar en helhet som inbjuder till reflektioner kring värderingar, kvinnlighet och hur kvinnlighet gestaltas på scen och i samhälle.