Aino byggde stadiontornet

Med idrottens hjälp ville det unga Finland skapa en nationell identitet. I februari 1934 var det dags att äntligen bygga ett stadion i strömlinjeformad funkis. Under festliga former murades grundstenen försommaren 1936 på den plats där det 72 meter höga ikoniska tornet skulle peka mot himlen. I festtalet önskade eldsjälen för bygget, stadsdirektör Erik von Frenckell att tornet i framtiden kunde bli vittne till storverk inom idrotten.

En annan typ av fysisk träning som aldrig gav medalj utövade de 3 000 byggarbetarna, de som förverkligade den utopistiska drömmen om ett nationalmonument som skulle bli en av världens vackraste. Bland dem fanns Aino Lehtinen. Hon bar ett kvinnonamn som har sitt ursprung i det finska nationaleposet Kalevala. Namnet Aino är besläktat med det finska ordet ainoa, den enda. Som om namnet var ett förebud, ett nomen est omen, var det endast Aino som axlade ansvaret att blanda murbruket som behövdes för rappningen av tornet.

Varje dag steg Aino upp klockan 5, klädde på sig dammiga arbetskängor och av murbruk fläckiga byxor och promenerade till nybygget. Då murarmästarna kom till jobbet klockan 7 gömde Aino sitt blonda hårsvall i en keps, knöt en skrynklig handduk om halsen och fyllde en ränsel med färdigblandat flytande murbruk. Med starka, seniga och vältränade armar lyfte hon upp ränseln på ryggen och klev raskt upp för det smala tornet med sin börda som vägde 40 kilo. Väl framme hos murarmästarna böjde hon sig ner och hällde innehållet över sitt huvud i en balja. Ju längre arbetet framskred desto fler blev trappstegen, till slut var de 353. Visserligen byggdes det en utomhushiss för att underlätta jobbet, men inte heller då fanns det hissavsatser på alla elva våningar.

Vid arbetsdagens slut, då murarmästarna och byggarbetarna gick hem, valde den plikttrogna Aino att inte kasta in handduken, att inte kapitulera. I stället visade hon verklig finsk sisu. Med handduken torkade hon svettdropparna från pannan och blev kvar på jobbet en stund för att ännu rengöra murbrukskaren och verktygen.

Aino fick vardagsmotion så det räckte. Jag undrar vad Aino sagt om stadions nya moderna gym under mark, med en hel rad märkvärdiga maskiner, upptagna av svettiga användare som vill hålla sina muskler i trim. Kanske Aino Lehtinen hade skakat på huvudet och tänkt: Kan det där vara sund träning? Ta trapporna i stället så håller ni formen och lever till 90.