Fogliga föräldrar roar och berör
Lika komplex som Ulf Starks och Linda Bondestams bilderbok är Svenska Teaterns Diktatorn inte. Men föreställningen hittar ändå en ton som fungerar, skriver Isabella Rothberg som för första gången går på teater både i rollen som kritiker och som mamma.
TEATER
Diktatorn
Dramatisering: Roger Westberg, Isabell Skarby Hay och Gustav Lundqvist. Regi och bearbetning: Mitja Sirén. Scenografi och rekvisita: Samuel Tabermann. Ljud: Sakari Kiiski och Kristian Nyman. Ljus: Jesper Karlsson. På scenen: Sonia Haga och Dick Idman. Premiär på Svenska Teatern 28.10.
Svenska Teaterns nya barnföreställning Diktatorn är en speciell upplevelse för mig eftersom det är första gången jag besöker vår svenskspråkiga nationalscen tillsammans med mitt eget barn. Han har nyss nått den magiska åldern tre som utgör den nedre åldersgränsen för många barnföreställningar, och med ens har en helt ny värld öppnat sig för oss.
Diktatorn visar sig vara en lämplig första föreställning eftersom samspelet mellan barn och vuxen står i centrum. Egentligen är det inte det lilla barnet med sin bestämda diktatoriska vilja som är det påfallande, utan föräldrarnas tendens att lyda och ställa upp på alla infall för att bevara husfriden, för att få saker gjorda. Kalla det diplomati eller undfallenhet, men de flesta lär känna igen sig. Var det inte mitt löfte om muminkex i morse som ledde till att ytterplaggen åkte på och vi lyckades ta oss till premiären i tid?
Det här fångas på ett fint sätt i Svenska Teaterns fyrtio minuter långa barnföreställning. Dick Idman och Sonia Haga som letar efter den perfekt gula bananen och har fem olika tandborstar att erbjuda den lille ”diktatorn” är inte bara lustiga i barnpublikens ögon, utan också trösterika för oss föräldrar.
Svårt att slå förlagan
Pjäsen bygger på Ulf Starks och Linda Bondestams bilderbok från 2010. I uppsättningen aktualiseras ett problem som kan uppstå när omtyckta böcker eller filmer dramatiseras för scenen. Åtminstone jag blir besviken i början eftersom jag förväntar mig en scenografi som på pricken är lik Linda Bondestams illustrationer, de mångtydiga collagen med retromönster och mysig murrighet. Scenografen Samuel Tabermanns stil är inte dramatiskt annorlunda, men estetiken skiljer sig från Bondestams vilket såklart inte är dåligt i sig. Det är bara inledningsvis svårt att frigöra sig från bokens starka värld och ge plats för ett annat visuellt uttryck.
Huset som reser sig på Nickenscenen är ändå glatt och funktionellt och påminner om en duplokonstruktion. I rekvisitaväg bjuder Tabermann på en rad enkla men finurliga lösningar som tvådimensionella bananer och mjölkglas som ryms i skådespelarnas fickor och en kartong som förvandlas till skumpande barnvagn. Ursäkta, det rör sig såklart om diktatorns ståtliga ekipage.
Regissören Mitja Sirén har också inkorporerat dockteater i föreställningen. Vår hjälte, den viljestarke pojken, är i början en docka som Idman och Haga turas om att styra.
Hans snälla bulliga ansikte vinner genast över barnpubliken.
Vardagligt och igenkännbart
Men också Roger Westbergs, Isabell Skarby Hays och Gustav Lundqvists dramatisering skiljer från originalet. Boken bygger på en humoristisk dubbelhet där den diktatur som beskrivs i själva verket är en alldeles vanlig småbarnsvardag. Tjänstefolket är mamma och pappa, ministeriet dagis, medan det stora kriget utkämpas med kuddar mot dagiskamraterna. På scenen lyckas inte den här humoristiska tvetydigheten förmedlas smidigt och diktatorreferenserna är ibland tvärtom mest förvirrande.
Föreställningen hittar ändå en ton som fungerar när den fokuserar på vardagliga ritualer som envar i publiken känner till och minns från sin egen morgon och kväll. Tandborstning, gröt, dagssömn, potta och hoppa i vattenpöl. Idman och Haga sköter vardagssysslor på ett spexigt sätt som ofta går hem hos publiken.
Och det som är bekant kan även vara vidunderligt som stjärnhimlen som tänds i taket och varmkorven som ju inte är riktig men vars doft och salta smak man nästan känner.
ISABELLA ROTHBERG
isabella.rothberg@hbl.fi