Idrottsarbetet kräver ledarskap och kontakter

IDROTT I intervjun med friidrottsordförande Sami Itani (HBL 25.10) beskrivs idrotten som äldre kostymmäns sandlåda. Man anser att idrottens utveckling hämmas av personer som vandrat den långa vägen inom organisationen och sedan som ändhållplats belönas med ordförandeskap i sin organisation. Efter ett långt liv i min egen sandlåda kan jag delvis hålla med. Ofta hände det att jag satt med på möten som enda kvinna, men om jag valde att hålla tyst kunde jag skylla på mig själv. Ett effektivt sätt var att ta hem ärendet för vidare bearbetning. Fel är det ändå att utesluta folk till följd av kön och ålder från olika beslutsprocesser.

I Finland finns cirka 9 000 lokala idrottsföreningar, av vilka den absoluta majoriteten leds av frivilligt folk. Åtminstone en halv miljon människor ställer upp varje vecka, varje månad, varje år för att organisera och leda idrottsverksamheten. Målsättningen är att få med barn och ungdomar, men också att skapa möjligheter för äldre att regelbundet delta i fysiska och sociala aktiviteter. Föreningsarbetet kräver ledarskap och kontakter. Utan kunnande får man inte deltagare och heller inte ekonomin att gå ihop.

Ur frivilligmassan stiger ledarpersoner fram, som brinner för sin idrott och som är villiga att dela med sig av sin tid. Detta kallas idrottens folkrörelse. Av erfarenhet kan jag säga att så ser det ut inom alla andra kulturorganisationer i Finland även om idrotten är den största.

Man kan diskutera ett demokratiunderskott i alla folkrörelser så också inom idrotten. Hur kunna engagera de allra bästa ledarna, som har tillräckligt perspektiv på samhällsutvecklingen och med de rätta värderingarna för sin idrott. Uppgiften är tidskrävande. Ett turbulent byte av ordförande och övriga funktionärer kan bli ödesdigert för organisationen i fråga. Någon måste ändå känna till verksamhetens årsprogram och tyngdpunkter, hur finansieringen ordnas och vilka kontakter som är absolut nödvändiga nationellt och internationellt.

Under 1990-talet tog Finland ett stort steg mot professionalism inom toppidrotten. Många av frågorna gällde idrottarnas och tränarnas situation. Det behövdes förändringar av stadgar, rättsskydd, avtalsmodeller, socialskydd, finansiering och så vidare. De nationella förbunden deltog i förnyelseprocessen under ledning av idrottens paraplyorganisation. I många fall behövdes ny lagstiftning, vilket gjorde att många olika ministerier var inblandade. Idrotten fick en synlig plats också i riksdagens olika utskott. Allt detta krävde kontakter och förtroende, som uppkommit under en längre tids samarbete.

Förtroende skapas genom positiva mänskliga kontakter både nationellt och internationellt. Förtroende är grunden för förändringar. Förtroende är en långvarig process. En aktiv ordförande som sitter tre-fyra år kan skapa förändringar och förvirrning, men sedan går man lätt tillbaka till det som tidigare var. En förändring kräver förankring och uppföljning. Fotfolket måste komma med. En förändring av de internationella organisationerna kräver än mera tid och tålamod.