Marknaden ger fan i att Trump är ett demokratihot
Vrede har alltid varit en politisk drivkraft, och måste också i framtiden få vara det. Men hur kan vreden odlas konstruktivt och ansvarsfullt på 2020-talet?
Vid presidentvalet 2016 hotade Donald Trump att bura in sin motståndare om han blev vald, 2020 hotar han att inte acceptera valresultatet om han förlorar.
Det är förstås ett oerhört beteende om man innehar eller aspirerar på makten över världens mäktigaste demokrati. Och frågan är: Hur länge kan en demokrati förbli demokratisk om den leds av en antidemokrat? För även om många demokratiska institutioner i USA stått emot Trumps attacker hyggligt under de senaste fyra åren, är deras uthållighet knappast oändlig.
Enligt den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen på HBL.fi 29.10 kunde USA, ifall Trump återväljs eller biter sig kvar vid makten på annat sätt, nå ett ”autokratiskt genombrott” i den ungerska sociologen Bálint Magyars bemärkelse. Det vi sett de senaste åren är ett ”autokratiskt försök”, det som hotar på sikt är ”autokratisk konsolidering”.
Lägesbeskrivningen är dessvärre inte orimlig. De demokratiska ramverken knakar efter fyra år av förakt, mobbning och systematiska lögner.
Men som så ofta är det sannolikt ett misstag att stirra sig blind på personerna. Donald Trump har inte ensam vridit tiden ur led och Joe Biden kan inte egenhändigt vrida den rätt.
Som president kunde Biden säkert återföra en viss anständighet till ämbetet, normalisera de politiska processerna och återupprätta USA som en part i det internationella samarbetet. Det vore värdefullt.
Däremot är det svårt att se att Biden skulle ha förmåga att kyla ner det överhettade politiska klimatet. De rabiata högerextrema, ultrakonservativa och konspiratoriska väljargrupper som Trump så framgångsrikt mobiliserat
”Ur demokratisynpunkt kan Trump eller Biden framstå som ett ödesval, medan det ur andra synvinklar kan te sig helt odramatiskt eller rentav egalt.”
FREDRIK SONCK
kulturchef
kommer att finnas kvar även om han förlorar makten. Andra kommer att försöka rida på dem.
Men det handlar inte bara om dem. I en bredare mening har själva offentligheten fångats i en rävsax där de traditionella mediernas strävan efter dramatik och de sociala mediernas strävan efter trafik gjort människors vrede till politisk hårdvaluta. Och kanske är det inte bara deras vrede som är problematisk, utan ibland också vår?
Vrede har förstås alltid varit en politisk drivkraft, och måste också i framtiden få vara det. Men hur kan vreden odlas konstruktivt och ansvarsfullt på 2020-talet? Hur kan vredens gruvor skyddas från hänsynslös exploatering?
Nobels fredspris till den som kan ge ett bra svar!
Samtidigt är det viktigt att se att den argsinta polariseringen kring Donald Trump delvis är en perspektivfråga. Ur demokratisynpunkt kan Trump eller Biden framstå som ett ödesval, medan det ur andra synvinklar kan te sig helt odramatiskt eller rentav egalt.
Det finns tunga maktintressen som definitivt bryr sig om vem som sitter i Vita huset, men som är mer eller mindre ointresserade av om presidenten är för eller emot abort, om hen säger rasistiska saker eller inte – eller ens om hen har demokratiska värderingar eller inte.
Jag talar förstås om den fria Marknaden. Den som enligt en föråldrad liberal 90-talsideologi skulle gå hand i hand med demokratiutvecklingen.
Men sedan Bernie Sanders hoppade av de demokratiska primärvalen i våras har finansproffs, börskrönikörer och aktieanalytiker närmast unisont tutat ut samma kyligt illusionslösa analys. Det är bara att googla, men för att nämna ett exempel så har SVT sammanfattat den kollektiva bedömningen som att börsen skulle bli ”glatt överraskad” av en Trumpseger, men att Biden också är okej: att han förväntas höja en del skatter, kompenseras av hans goda öga till frihandel, större förutsägbarhet och aviserade satsningar på grön energi.
Det enda som oroar Wall Street lite är ett eventuellt dödläge mellan de två kandidaterna. Annars är valet en vinn-vinnsituation. Marknaden bryr sig med andra ord precis lika lite om demokratihotet i världens största ekonomi (USA), som den bryr sig om den obefintliga demokratin i världens näst största (Kina).