Lillans nya musikal lyckas förmedla musikens magi
Redan under prologens första toner är det ett solklart fall. Musiken spelar huvudrollen i Lilla Teaterns musikal Once och för att förmedla dess magi har man samlat en ensemble av toppklass.
Once
Text: Enda Walsh. Musik och lyrik: Glen Hansard och Markéta Irglová. Regi och koreografi: Jakob Höglund. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. På scenen: Tuukka Leppänen, Emma Klingenberg, Robert Kock, Joachim Wigelius, Santeri Helinheimo Mäntylä, Ulriikka Heikinheimo, Pia Runnakko, Kalle Ruusukallio, Molla Rantamäki/Vilja Seivo, Alexander Wendelin, Riku Vartiainen, Aili Järvelä. Premiär på Lilla Teatern 28.10.
Once hör till filmvärldens riktiga askungesagor på nollnolltalet. Från minibudget och dokumentärgrepp till dundersuccé och en Oscar för bästa låt. Som så många greps även jag av John Carneys film, av dess starka musik och av dess intima, nästan sköra berättargrepp.
Musikalversionen har spelats i hela världen och har nu Nordenpremiär på Lilla Teatern, där den nya chefen Jakob Höglund än en gång trollat fram en fysisk och estetisk helhet, där alla konstarter strävar hand i hand mot ett gemensamt mål. Föreställningen är ett imponerande prov på ensemblearbete som finslipats in i minsta detalj.
I musikalversionen av Once får musiken fortsättningsvis spela huvudrollen och en viss ”gör det själv”anda finns kvar. Replikerna är mycket fler än i filmen och emellanåt kan jag inte låta bli att uppleva dem som transportsträckor mellan musikavsnitten. Men vissa fina överraskningar bjuder de talade inläggen på och fördjupar dessutom karaktärerna lite. Det som däremot är helt onödigt är att skildra annanhet via stereotyper. Jag hoppas man så småningom kunde låta bli att placera vissa människor i ett fack via exotiserande element som slaviska och spanska toner, och här tillför de inte föreställningens kärna något väsentligt.
Sjunga, agera, spela
Musiken är och förblir Onces starkaste sida. Den är slagkraftig och välgjord, med fötterna stadigt stående i rotmusikens mylla – allt spelas fram organiskt av riktiga människor (även ljudeffekter som vågornas brus).
Flera låtar är skenbart enkla, som den geniala signaturmelodin uppbyggd i C-dur med några få ackord. Speciellt för den som ska försöka fylla Glen Hansards stora skor i den manliga huvudrollen är de sångligt krävande. Hansard skrev för sig själv, för en röst med ett oerhört omfång som både bjuder på vrålande urkraft och mjuk falsett (det är säkert få som kan pricka signaturmelodins stora septimhopp som originalet).
I den finfina ensemble Lilla Teatern har vaskat fram för denna föreställning är multiinstrumentalism bara början. Alla sjunger och agerar fysiskt och spelar dussintals instrument om vartannat.
Dagens trådlösa ljudteknik gör det möjligt, men ändå känns det som ett generationsskifte, som att ett annat slags konstnärskap uppmuntras i dag. Borta är tiden då skådespelare, sångare och musiker skulle hålla sig till sitt (och då man ibland fick vara nervös för om vissa skådespelare skulle hålla måttet som sångare).
Här bidrar alla på en häpnadsväckande hög nivå med det som krävs, om det så gällde att spela cello och dansa samtidigt, men aldrig som ett självändamål utan alltid för att tjäna helheten.
Speciellt njutbara är stråkinsatserna – stråkinstrument är oerhört avslöjande och därmed inte de lättaste att spela från och till. Redan i prologen visar man prov på sväng och spelglädje med ett knippe irländska låtar. Även i övrigt målar ensemblen ofta upp staden Dublin och de olika miljöerna.
Fina rollprestationer
Jämfört med filmen utvecklas flera av birollerna mer i musikalen och jag fastnar speciellt för Joachim
Wigelius berörande pappagestalt och Robert Kocks fascinerande auktoritet som musikhandlare.
Huvudrollerna, syskonsjälarna, kräver verkligen sin man och kvinna, och även här har man lyckats engagera trovärdiga musiker-skådespelare. Både Emma Klingenberg och Tuukka Leppänen är säkerheten själv och fixar också det instrumentala utan problem.
Leppänen klarar sig utmärkt i sin första stora roll på svenska och när han blir varmare i kläderna kanske han hittar lite fler oborstade nyanser i sin helyllehjälte – sångmässigt imponeras jag speciellt då han tar i som en vilde.
Bland övriga bidrag till helheten noterar jag speciellt Tobias Zilliacus sångtexter, som precis som i Höglunds och gängets Kalevala går rakt in i hjärtat. Den finlandssvenska (låtskrivar)musikens vara och ickevara är en komplicerad evighetsdiskussion, men personligen lägger jag in en klar beställning på just den här formen av finlandssvensk musik: modig, direkt, organisk.