Vårdreformen för gott med sig – även för HUS
Varje gång ett auktoritärt samhälle genomgår omvälvningar vet minoriteterna: Vi får problem.
SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDSREFORMEN Debatten är livlig angående social- och hälsovårdsreformens inverkan på Nyland. Finansieringsmodellens följder har tolkats väldigt olika och de som för fram faktumet att finansieringen de facto ökar anklagas för valfläsk (HBL Debatt 28.10). En uppmärksammad uppfattning är att reformen leder till uppsägningar och mängder av inställda operationer, vilket är allvarligt vilseledande påståenden.
Utjämningsmekanismen till trots är det ett obestridligt faktum att den absoluta finansieringen för Nyland ökar i och med social- och hälsovårdsreformen om regeringens förslag genomförs. Andra påståenden har också framförts, men i dem har man inte beaktat hur finansieringen utvecklas som helhet. Den kommer att förändras på följande sätt.
En del (13 procent) av den statliga social- och hälsovårdsfinansieringen riktas till regionerna utifrån deras invånarantal (och Nylands befolkning har under de senaste åren ökat med i genomsnitt en procent per år).
Den största delen av finansieringen (81 procent) bestäms av servicebehov inom socialoch hälsovården som beräknas utifrån 132 olika statistikuppgifter. Finansieringen på denna punkt blir större också när befolkningsmängden i regionen ökar, eftersom den ökade befolkningen ökar antalet människor som behöver tjänster.
Dessutom kommer ökningen av antalet personer med ett främmande språk som modersmål att öka finansieringen (även servicen på svenska beaktas bra). År 2029 kommer social- och hälsovårdsfinansieringen för hela Nyland att vara hundratals miljoner euro större än i dag som följd av det ökade invånarantalet och servicebehovet. Det behövs då och finns finansiering för tusentals nya anställda – inte uppsägningar som en del kommentarer i den offentliga debatten har varnat för.
Denna helhet ändras inte av att finansieringen per invånare i två välfärdsområden (västra Nyland och mellersta Nyland) under flera år justeras nedåt med 100 euro och i Helsingfors med 77 euro (detta alltså 2029, utjämningen är mindre per år och successivt ökande fram till dess). I östra Nyland ökar finansieringen per invånare slutligen med 166 euro och i det välfärdsområde som bildas av Vanda och Kervo ökar finansieringen med 24 euro. Effekten av dessa är cirka 100 miljoner euro, alltså under 2 procent, av hela Nylands social- och hälsovårdsfinansiering på över 6 000 miljoner euro 2029. Detta förutsätter att produktiviteten ökar med cirka 0,3 procent per år. Som jämförelse kan nämnas att en del kommuner och samkommunen HUS redan nu när kommunerna finansierar tjänsterna eftersträvar en betydligt större årlig produktivitetsökning än så, på 1–2 procent.
En utjämningsmekanism kan förstås ifrågasättas, men är nödvändig för att reformens nuvarande målsättningar om jämlik rätt till vård ska garanteras i landets alla välfärdsområden. För att utjämningen ska vara skälig är det maximala beloppet per invånare på plussidan större än på minussidan och staten täcker mellanskillnaden.
Det viktiga är att alla ovannämnda faktorer beaktas i helheten. Det blir inte mindre pengar och mer uppsägningar i Nyland, tvärtom. Att rekrytera mer personal kommer att vara en utmaning då det kommer behövas och finnas finansiering för fler anställda inom sektorn i Nyland.
Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HUS) får som enda universitetssjukhus en särställning i vårdreformen och förblir administrativt självständigt. Dess finansiering baserar sig på lagstadgade uppgifter och förhandlingar med Nylands välfärdsområden och Helsingfors.
För närvarande finansieras HUS av 24 kommuner i Nyland. I uppgifter som betjänar hela landets befolkning fakturerar HUS efter reformen andra välfärdsområden på samma sätt som i dag. Med tanke på den hälsovetenskapliga forskning och undervisningsverksamhet som HUS bedriver får man en separat finansiering på samma sätt som de övriga universitetssjukhusen.
HUS kommer utan tvekan att förbli landets ledande sjukhusorganisation även i framtiden.
❞ En uppmärksammad uppfattning är att reformen leder till uppsägningar och mängder av inställda operationer, vilket är allvarligt vilseledande påståenden.
KOLLEKTIVTRAFIK I artikeln om HRT-styrelsens beslut om att förhöja biljettavgiften i huvudstadsregionen påstås det att seniorerna kommer att beviljas en mera omfattande rabatt än den nuvarande (HBL 29.10). Detta avspeglar tyvärr inte verkligheten. Rabatten har flyttats till period- eller månadsbiljetten, vilken dock ytterst få seniorer har fog att använda på grund av sin livssituation. Att ta bort rabatten på engångsbiljetterna minskar därför i praktiken märkbart möjligheten för de flesta seniorerna att komma i åtnjutande av den för dem viktiga nedsatta biljettavgiften. Även vid användning av ny periodbiljett skulle det krävas att senioren måste göra drygt 20 resor per 30 dagar för att nå samma förmån som den nuvarande engångsbiljetten erbjuder. Så många resor gör ytterst få seniorer – oaktat tidpunkt för resan.
Seniorerna hade under många år ansträngt sig för att befogad rabatt skulle beviljas åt dem, varvid nuvarande positiva koncept med rabatt på engångsbiljetter mellan 9-14 togs i bruk. Äldreråden hade därefter berättigat begärt att tidsgränsen för rabatten på engångsbiljett skulle slopas.
Huvudstadsregionens pensionärsföreningar, samt en del äldreråd har motsatt sig den nu aktuella ändringen, men deras framställning som gjordes innan beslutet har tyvärr negligerats. Beslutet i HRT torde ha fattats med jämnt röstetal varvid ordförandes röst avgjorde. Vi är bestörta över att även styrelsemedlemmen som utsetts av SFP röstade för ändringen. Eftersom HRT:s beslut skulle leda till stort förfång för seniorerna i regionen önskar vi att åtgärder vidtas för att reparera skadan.
– Seppo Heikinheimo? Han vill skicka oss till Sverige. I en pappersbåt.
Jag minns fortfarande min morfars röst när han sade det. Hur han betonade det sista ordet: Pappersbåt. Vi ska alla drunkna. Över tre decennier har gått. Jag hade nästan glömt musikkritikern och fennomanen Seppo Heikinheimo. Men för några dagar sedan, då jag började samla ihop ett större material om konflikten i Nagorno-Karabach, dök han plötsligt upp i mitt minne. En dunkel figur från min barndom på 1980-talet.
Heikinheimo, högutbildad, språkkunnig, rapp i käften. Och fylld av hat mot oss finlandssvenskar.
Min morfar, lantbrukare, krigsveteran, var en godmodig person som aldrig sökte konflikter. Men jag minns fortfarande hur han uttalade namnet Heikinheimo.
Som man uttalar namnet på någon som vill äta upp en.
Vi finlandssvenskar har blivit ytterst väl behandlade i Finland, något jag personligen är stolt över och ofta lyfter fram som svenskspråkig finländare. Det tvåspråkiga Finland är ett exempel på hur man kan lösa språkfrågor på ett civiliserat sätt.
Jag är lojal med mitt land. Det är minoriteter i allmänhet, och vi känner också ett behov av att säga det offentligt. Majoriteter känner inte samma behov, eftersom de inte har något att bevisa.
Den här omständigheten är något som ofta är svårt att förklara för en majoritet. Svårt är även att förklara minoritetens medfödda insikt: Man vet aldrig.
Det handlar inte om att se faror i varje buske – då går det inte att leva. Det handlar om en grundläggande insikt om att man inte kan räkna med automatisk förståelse i alla sammanhang.
Om man lever i ett auktoritärt samhälle kan det handla om liv och död.
Den arabiska våren i Egypten var en demokratisk rörelse. Ändå ledde den till omfattande skadegörelse på de kristna kopternas kyrkor. Dessförinnan hade kriget i Irak lett till att dess urgamla kristna kultur i dag är nära utplåning. Andelen kristna i Syrien har minskat betydligt sedan kriget.
Varje gång ett auktoritärt samhälle genomgår omvälvningar vet minoriteterna: Vi får problem.
Under de senaste dagarna har jag suttit med ett stort material om Nagorno-Karabach. Konflikten mellan armenier och azerbajdzjaner är en lektion i hur man grundligt förstör relationerna mellan två folkgrupper.
Bägge sidor har gjort sig skyldiga till etnisk rensning. Det som på ett intressant sätt skiljer armenier från azerbajdzjaner i mina intervjuer är just majoritets-minoritetsperspektivet: Azerbajdzjanerna säger att det går att leva ihop igen om området blir en del av Azerbajdzjan. Armenierna vägrar blankt.
Azerbajdzjanerna resonerar som man gör när man tillhör en trygg majoritet. NagornoKarabach skall ju i framtiden tillhöra Azerbajdzjan, om man följer internationell lag.
Armenierna vet att de blir i underläge. Det spelar ingen roll att Azerbajdzjans president Ilham Alijev har lovat att ingen ska kröka ett hår på deras huvuden. De vill inte ta den risken. Om deras rädslor kan man tycka vad man vill. Men rädslan är reell. Det går aldrig att avskaffa minoriteters historiska upplevelser av följderna när man hamnar i underläge.
I dag är jag vuxen. Seppo Heikinheimo begick självmord år 1997.
Jag vet i dag att han var en enskild figur, en nationalist och excentriker, någon som inte representerade majoriteten av mina landsmän. Majoriteten av mina landsmän är toleranta och accepterande. Det betyder inte att det inte kan uppstå situationer där någon som Heikinheimo plötsligt sveps till makten i vilket land som helst. Också i en demokrati.
Det är därför minoriteter alltid är lite, lite på tårna. Det spelar ingen roll huruvida de är framgångsrika eller åsidosatta, inflytelserika eller marginaliserade.
Deras inre röst kommer alltid att säga: Man vet aldrig.
jobbar som HBL:s medarbetare i Ryssland.
UTRIKESKRÖNIKA ANNA-LENA LAURÉN
Min morfar, lantbrukare, krigsveteran, var en godmodig person som aldrig sökte konflikter. Men jag minns fortfarande hur han uttalade namnet Heikinheimo.