Kronbergsstranden
● Havsnära delområde med åtta bostadsområden på Degerö som växer kraftigt.
● När byggandet är klart väntas 13500 människor bo här på 2030-talet.
● Spårvagnen börjar gå 2026 när Kronbroarna, som förenar området med Havshagen, står klara.
● Olika boendetyper finns i området: ägarlägenheter, hyresbostäder, bostadsrätter, och Hitas-hus. Ett hus med studentbostäder ska också byggas.
● Många fasader och innergårdar har ljusinstallationer som projiceras antingen på marken eller på fasaderna.
● Axplock av nya gatunamn i Kronbergsstranden: Hemmemagränden, Ellidagränden, Wiiriplatsen, Skärgårdsfregattsparken, Brynhildagränden, Grötfatsparken och Skeppshundsgatan.
När tandhygienisten Miia Kontro besökte ett äldreboende, fann hon att de boende oroade sig mer inför livets slut än för tandhälsan. Hon omskolade sig till teolog och har gett ut en bok där personer som varit med om nära döden-upplevelser intervjuas. – Vad som återkommer i berättelserna är en upplevelse av frid, glädje och ljus, berättar hon för HBL.
Att människor säger sig ha varit med om upplevelser av nära döden-karaktär är inget nytt. Fenomenet har förklarats exempelvis med syrebrist i hjärnan.
I sin bok citerar Miia Kontro den tyska psykiatrikern Birk Engmann som länge studerat fenomenet; ”Nära döden-upplevelser är inte bara en illusion, men de kan heller inte användas som bevis för att det skulle existera någon gudomlig eller övernaturlig tillvaro”.
– Till det intressanta hör, att i princip vem som helst kan få en sådan här upplevelse. Det är allt ifrån troende till ateister och den kan komma såväl vid livsfara som när man njuter sitt morgonkaffe, förklarar hon.
Det var här i Helsingfors och på ett äldreboende som hon, i egenskap av tandhygienist, för några år sedan hade en omskakande upplevelse.
– Äldre i korridoren ropade ”Hjälp, jag håller på att dö!”. Men ingen skyndade till för att lyssna, utan de var helt ensamma.
– Där stod jag med min munspegel och hade inget att säga till tröst. Samma kväll sökte jag in till teologutbildningen vid Helsingfors universitet.
Eftersom hon redan hade såväl en tandhygienistutbildning som en filosofie magister-examen i musikvetenskap i bagaget, gick studierna på tre och ett halvt år i stället för normalt fem år.
Efter föreläsningarna brukade hon ibland gå och dricka te med en kurskamrat som var gammallaestadian, en rörelse känd för sin strikta tolkning av kristendomen.
– Vid ett tillfälle berättade jag, att jag läst en bok om nära döden-upplevelser. Först trodde jag han skulle ”döma” mig, men i stället berättade han att han själv haft just en sådan upplevelse och föreslog att jag skulle skriva min examensuppsats om ämnet.
Med examensarbetet som en grundsten skrev Miia Kontro boken Portilla, fritt översatt ”Vid porten”.
I den har hon intervjuat 22 personer som varit med om nära dödenupplevelser samt berättar litet om befintlig forskning.
– Inställningen till sådana här företeelser har förändrats mycket och nu vågar man prata om dem, berättar hon.
Många av dem Miia Kontro intervjuat, hade sin nära döden-upplevelse i tidig ålder. Men en del har inte velat tala om den tidigare och ofta har barn och familj tagit nästan all tid.
– Som senior kommer minnena åter upp och det finns en önskan att berätta.
I boken citerar Miia Kontro den amerikanske religionspsykologen William James, enligt vilken det ofta är svårt att sätta ord på en sådan här upplevelse.
– En av de jag intervjuar och som jag i boken gett namnet Katja säger att ”Jag kan bara inte beskriva det, för det finns inga ord”.
Typiskt, enligt William James, är också att det ofta är fråga om en kortvarig upplevelse men där tidsbegreppet kan försvinna.
– Pseudonymen Katja berättar att ”Min tidsuppfattning tog slut, det fanns helt enkelt inte längre något sådant som tid”. Flera andra av de intervjuade kan vittna om att de upplevde sig vara i ett tidlöst tillstånd, förklarar Miia Kontro.
Många läsare har säkert hört om tillstånd, där en person upplever sig ha lämnat kroppen och ser sig själv uppifrån, exempelvis på ett operationsbord.
Miia Kontro berättar i boken om en holländsk undersökning från 2001, där var fjärde person som haft en nära döden-upplevelse tyckt sig vara just i ett sådant tillstånd.
– Min syster är läkare och jag har skojat med henne om att vara försiktig med vad hon säger vid ett operationsbord... (skratt).
Genomgående för de personer som intervjuats i boken är, att nära döden-upplevelsen var positiv. Miia
Kontro medger samtidigt, att det nog kan vara svårare att få någon som haft negativa upplevelser att ställa upp för en intervju.
– Det är ro och glädje. Några upplever att de färdas genom en tunnel och kommer ut i ett ljus.
– Dessa upplevelser tycks inte vara beroende av personlig tro. För den ena som ser en ljus gestalt kan det vara Jesus och för den andra exempelvis Buddha.
Vill de inte stanna kvar i detta tillstånd, eller varför återvänder de du intervjuat? – Det kan handla om att man har familj och i en del fall kanske även att man känner sig ha något ogjort.
Miia Kontro hade lämnat kyrkan, men trädde åter in när hon började läsa teologi.
– Den konservativa kyrkofalangens tal om synd och dom känns dock för mig främmande, säger hon.
Någon slags ”genomgång av livet” förekommer ändå hos en del av dem hon intervjuat.
– Det är ganska vanligt att man berättar om en ”film”, som löper från födelsen och fram till det ögonblick man befinner sig i.
– Men det handlar inte om att någon
Till det intressanta hör, att i princip vem som helst kan få en sådan här upplevelse. Det är allt ifrån troende till ateister och den kan komma såväl vid livsfara som när man njuter sitt morgonkaffe.
utomstående avkunnar en dom, på sin höjd upplever man själv att man i vissa situationer har agerat felaktigt.
– Typiskt tycks också vara, att negativa händelser gås igenom och visas på ett sätt som gör att man förstår och kan betrakta dem utifrån ett nytt perspektiv.
– Många av de intervjuade vittnar om hur deras rädsla för döden försvunnit. Och om hur de känner större kärlek till sina medmänniskor samtidigt som de inte är så upptagna med att oroa sig över sin egen ställning eller rykte.
Man behöver inte, påpekar Miia Kontro, själv ha varit med om någon nära döden-upplevelse för att ta till sig av berättelserna. Det gäller även henne själv. – Jag har varit ganska orolig av mig, men arbetet med nära dödenupplevelser har gjort att jag inte längre oroar mig.
– Det gick att hitta en förläggare till boken och jag har kommit igång med min avhandling, samtidigt som jag parallellt skriver dikter och njuter av tillvaron med en kopp grönt te i handen!