Två tidsperspektiv konkurrerar i lagom förutsägbar roman
Sommaren 1955 och 2019 flätas samman i en berättelse om kärlek och längtan.
Sara Paborns Tistelhonung är en lagom förutsägbar roman som följer två tidsperspektiv. År 1955 jobbar den sjuttonåriga Veronika på pensionat Miramar. En ung konststudent, men också en svärm bin, har hittat till pensionatet och rör om i hennes ordnade tillvaro. Veronika upplever sin första förälskelse och funderar på frigörelse från det trygga hemmet.
År 2019 har den kända relationscoachen Ebbas egen relation kraschat och skapat en smärre skandal. Nedstämd och desperat tar hon på sig ett uppdrag för en veckotidning och åker till Båstad för att skriva en artikel om livslång kärlek. Men intervjun går trögt. Den nu åttioåriga Veronika som hon intervjuar har inte så mycket att säga om sin döde man, men desto mera om sin ungdomskärlek.
Det handlar om de allra mest hjärtskärande sorterna av kärlek: den som just tagit slut och den som aldrig fick bli något. Men ändå är det mysigt och på något vis hemtrevligt. Som läsare känner man sig knappast tyngd, snarare trygg i förvissningen om att det till sist kommer att få gå bra.
De två tidsperspektiven berättas parallellt och ibland överlappar de varandra på ett trivsamt sätt. Detaljer från handlingen 1955 går igen i handlingen 2019, vilket kan roa läsaren som ser samband som karaktärerna inte ser.
Ändå är de två tidsperspektiven inte jämnstarka och karaktärsbeskrivningen lider en aning av det delade utrymmet. Ebbas historia riskerar att hamna i skuggan av den stekheta, surrande sommaren 1955, och framstår som utfyllnad i en berättelse som kunde stå för sig själv. Paborn är nämligen mån om Veronikas historia. Konsekvensen är att Ebbas del lämnas otillfredsställande på hälft och romanen kulminerar i ett klyschigt slut när hennes läkeprocess börjar.
Därför känns det stundtals som att Ebbas historia inkräktar på Veronikas, och hindrar läsaren från att få veta mera om pensionatet, omgivningarna och de excentriska gästerna. Det hade funnits mycket att gräva i och fördjupa. Till exempel Veronikas relation till sin vackra och okänsliga kusin Francie eller till de stadiga, ordentliga kvinnorna som vakar över henne men sällan har några repliker.
Kanske det är de två perspektivens inbördes konkurrens som gör att det känns som att något saknas. Stämningen och upplägget med några romanser, en hemlighet, ytlig karaktärsbeskrivning och något som sakta nystas upp och rullas fram liknar egentligen en utdragen följetong i en veckotidning. Och det är väl inget fel med det. Men det blir inte heller mycket mer än så.
Förutsägbarheten bäddar ändå för kravlös mysig läsning, och vackert så.
❞ Stämningen och upplägget med några romanser, en hemlighet, ytlig karaktärsbeskrivning och något som sakta nystas upp och rullas fram liknar egentligen en utdragen följetong i en veckotidning. Och det är väl inget fel med det.