Suominen svalde bitterheten – allt för partiet
Boken om Ilkka Suominen bjuder på politisk historia på hög nivå för den som älskar detaljer och vill få en inblick i spelet i kulisserna.
Biografin över Ilkka Suominen – Sinä osaat, sinä pystyt (Du kan, du klarar av det) – är ett heltäckande verk om politikern och människan Suominen. Samlingspartiets långvariga partiordförande, riksdagsledamot, minister, talman och EU-parlamentariker. Hans barndom, ungdom, hans väg från familjeföretaget till den politiska toppen, hans besvikelser, hans privat- och kärleksliv ges digert utrymme i biografin skriven av historikern Riku Keski-Rauska. Att sammanställa verket tog fyra år i anspråk, vilket säger något om processen och forskandet samt noggrannheten i arbetet.
Ilkka Suominen är ursprungligen utbildad till garvare. Detta för att vara insatt i familjeföretaget i läderbranschen, som han skulle ta över efter sin far. Från Nakkila och Björneborg bar livet till Storbritannien och Tyskland där han fick sin utbildning. På köpet lärde han sig både engelska och tyska, vilket han hade stor nytta av senare i livet.
Radikal ungdomspolitiker
Senare bedrev han också studier i statsvetenskap vid Helsingfors universitet och blev politices magister.
Suominen siktade inte aktivt på en politisk karriär, man kan säga att han slank in på banan via Samlingspartiets ungdomsorganisation, Kokoomuksen nuortenliitto, vars ordförande han blev 1969 – 30 år gammal. Hans far hörde i tiderna både till Lapporörelsen och IKL "av rädsla för kommunisterna".
Som ordförande för KNL ville Suominen inte bara förnya ungdomsförbundet utan hela partiet. Hans radikala linje betraktades inte med blida ögon från alla håll. I den grupp som kallade sig Remonttimiehet (Renoveringsmännen), i vilken vid sidan av Suominen också bland andra Jouni Mykkänen, Juha Vikatmaa och Pertti Salolainen ingick, drev man bland annat på Paasikivi-Kekkonens utrikespolitiska linje i valet 1970.
Fyra av dem som ingick i gruppen blev invalda i riksdagen. Bland dem Pertti Salolainen, som Suominen bedömer närmast tänka på sig själv – inte partiets bästa. Också Suominen blev invald.
STÖRST INTRESSE i denna biografi riktas ändå, givetvis, mot det så kallade kassaskåpsavtalet från år 1986. Det famösa avtalet där de borgerliga partiernas partiordförande, Samlingspartiets Suominen, Centerns Paavo Väyrynen och SFP:s Christoffer Taxell förband sig att driva på en borgerlig regering ifall de borgerliga partierna segrade i det förestående riksdagsvalet 1987.
Avtalet var hemligt och endast ett fåtal kände till det. Bland dem en grupp företagsledare som länge aktivt drivit saken och stött partierna på högerkanten. Suominen bekräftar att avtalet bevarades i bergsrådet Casimir Ehrnrooths kassaskåp och att Ehrnrooth sedermera förstört det. Att näringslivet aktivt deltog i uppgörandet av avtalet står klart. Och att en del politiker drev på det mer aktivt än andra gör Suominen också klart. Det finns många detaljrika beskrivningar av olika politikers drivkrafter för att nå målet – en borgerlig regering.
Ilkka Suominen hade lett Samlingspartiet sedan 1979 och man kan säga att han var tvungen att nå ett bra resultat i valet 1987. Han måste vinna stort för att bryta partiets mantra att av allmänna skäl hållas utanför regeringsmakten. Oppositionstiden hade varat i tjugo år.
Före detta broder
Suominen ledde partiet till en stor seger och de borgerliga partierna till majoritet. Men detta öppnade inte maktens innersta port för Ilkka Suominen. På den här tiden hade republikens president ännu enväldig makt att utse regeringsbildaren. President Mauno Koivisto utsåg sin betrodda, tidigare kollega från Finlands bank, f.d. partiordförande och presidentkandidat i vardande, Harri Holkeri, till uppdraget. Detta efter att Koivisto fått nys om det hemliga avtalet mellan de borgerliga partierna. Något han inte kunde acceptera. Holkeri förband sig till att bilda en regering där Socialdemokraterna ingick. Så blev det.
Suominen svalde bitterheten och accepterade posten som handelsoch industriminister i Holkeris fyrpartiregering. Suominen höll masken utåt, skötte jobbet som minister och partiordförande, men förlät Harri Holkeri, det gjorde han aldrig. I ett brev riktat till Holkeri tilltalar han honom, före detta broder.
Samlingspartiet hade vunnit, men dess ordförande hade förlorat, kan man komprimera spelet efter valet. Det säger ändå mycket om Suominens lojalitet mot partiet. Och att hans liv innehöll annat än politiskt spel. Han lämnade ordförandeposten 1991.
Heltäckande
En intressant dimension i denna digra biografi ger också inblicken i Suominens privatliv. Framför allt relationen till hans andra hustru Riitta Suominen. De inledde en relation medan han ännu var gift med tyskfödda Ute Schweizer, mor till två av hans barn. Brevväxlingen mellan Ilkka och Riitta under många år, är fyllda av innerliga känslor, kärlek och förståelse.
De gifte sig år 1977 och med all önskvärd tydlighet framgår det vilken stor roll Riitta spelade såväl på det privata som det politiska planet. Riitta Suominen hade verkat som Holkeris assistent, så hon kände också honom väl. Inte heller hon förlät någonsin Holkeris svek mot Ilkka Suominen.
Detta verk är gefundenes fressen för en politolog. Den är heltäckande och oerhört detaljrik, inte minst gällande konflikten mellan Holkeri och Suominen. Det känns som om endast klockslagen fattas i vissa beskrivningar. De inbördes relationerna mellan de inblandade, hungern efter makt, olika synsätt och versioner på det skedda lyfts fram. Och sist, men inte minst Suominens tolkning på varför president Koivisto agerade som han gjorde.
Politisk historia på hög nivå för den som älskar detaljer och vill få en inblick i spelet i kulisserna. Det är politiskt spel på hög nivå.
Intressant att detta verk skrivits först nu. Bra så.