Det vore en nåd om Trump tystnade en stund
Det vore en nåd om Trump tystnade en stund. Jag ser framför mig hur naturen vaknar till liv, som i en Disneyfilm, och man plötsligt kan höra fågelkvitter igen.
Även om man hållit för öronen har ljudet funnits där, hela tiden, som en irriterande tinnitus. Om Joe Biden och Kamala Harris vinner i natt kanske det äntligen tystnar en stund.
Jag satt på det sena webbpasset på HBL för tolv år sedan när Barack Obama vann. Det var tidigt på morgonen och jag var speedad av kaffe och de glädjerusiga bilderna från Grant Park i Chicago.
När vinnartalet hölls var det uppenbart att vi bevittnade någonting historiskt. Obama riktade sig till unga och gamla, fattiga och rika, demokrater och republikaner, svarta, vita, gay och straighta, latinamerikaner, asiater och urinvånare. Han fick till och med in en hälsning till personer med funktionsnedsättningar i sitt tal.
Själv hade jag en tre- och sexåring hemma. Efter jobbpasset skulle jag gå hem och lägga mig.
Det var en fin tanke, att barnen skulle få växa upp i en värld där USA kunde ha en svart, intellektuell president.
Visserligen hade finanskrisen skakat om världen det året, och det faktum att jag satt och lade ut texter gratis på nätet – i konkurrens med all världens medier – var också en påminnelse om den djupa identitetskris som medierna befann sig i.
År 2011 fick Sannfinländarna sedan sin stora ”jytky” och en ny politisk era inleddes i Finland.
Hotet mot demokratin påminner lite om coronaviruset: även om det för tillfället ser bättre ut i något land, dyker det snabbt upp nya smittokluster i andra länder. Att få en övergripande helhetsblick är svårt eftersom parametrarna är så många. Är det medelklasskvinnor eller marginaliserade män som röstar mot invandring? Är det äldrevårdens brister eller sportlovsresorna som ledde till Sveriges svåra situation i våras?
Framsteg på jämlikhetens område följer ingen rät linje. I Polen måste kvinnor nu gå ut på gatorna och protestera för rätten över sina egna kroppar. På brittiska BBC bestämdes häromdagen att bolagets journalister inte får delta i prideevenemang som privatpersoner, eftersom det anses äventyra deras neutralitet.
Mitt i allt detta är Donald Trump ett slags överstepräst som ligger i sin säng, med en cheeseburgare i handen, och skapar kaos genom att twittra i VERSALER VAR TREDJE MINUT.
Och vi följer efter. Har man varit journalist tillräckligt länge är man ganska trött på det cirkelresonemang som ständigt återkommer på nyhetsredaktioner när det gäller USA. Varför ger vi landet så mycket utrymme? Jo, för att alla pratar om USA. Varför pratar alla bara om USA? Jo, för att vi skriver om USA hela tiden.
Det finns förstås gott om argument för att bevaka landet, som är – och det här älskar ju alla att upprepa – världens mäktigaste supermakt. Men under de senaste fyra åren har tonen skruvats upp till nya nivåer. Även om man håller för öronen finns ljudet där, som en enerverande tinnitus.
Nora Hämäläinen skriver i sin intressanta bok ”Är Trump postmodern?” att Trump och högerpopulismen på ett slarvigt sätt kopplas ihop med begreppet ”postmodern”, som historiskt sett aldrig handlat om att upplösa tron på vetenskap eller förnuft. Ett konstverk kan däremot kallas ”postmodernt”, om det till exempel hackar upp traditionell kronologi och blandar in det vardagliga, triviala, vulgära.
För mig låter det som en ganska bra beskrivning av just totalupplevelsen Trump. Det vore en nåd om han tystnade en stund. Jag ser framför mig hur naturen vaknar till liv, som i en Disneyfilm, och man plötsligt kan höra fågelkvitter igen.
Philip Teir är författare och journalist
Varför ger vi landet så mycket utrymme? Jo, för att alla pratar om USA. Varför pratar alla bara om USA? Jo, för att vi skriver om USA hela tiden.