Akwaeke Emezis debutroman är en autofiktion med flera röster

Karl Ove Knausgårds Min kamp ses ofta som startskottet för den autofiktiva trenden som nu varit kännetecknande för ett helt litterärt decennium. Sanna historier och personporträtt har alltid fascinerat, men under senare tid har det till och med spekulerats i om verkligheten den här gången håller på att ta kål på fiktionen eller om författarna rentav förlorat förmågan att fantisera.

Akwaeke Emezis debut Sötvatten (Tranan 2020, på engelska Freshwater) är en fräsch bekantskap som utmanar autofiktionens konventioner. Romanen är baserad på Emezis egna erfarenheter, och gestaltar en flickas uppväxt och sökande efter sin egen identitet, men berättas främst av den samling inre röster, smågudar, som bor i huvudpersonens medvetande. Det är varken fråga om gängse autofiktion eller en bildningsroman i vanlig bemärkelse.

Sötvatten är snarare ett spel med berättarperspektiv och -röster, ett utforskande av jaget, dess gränser och psyke. Romanen går att läsa metaforiskt, men ingenting annat än en begränsad fantasi hindrar heller en bokstavlig tolkning.

I en talande scen skildras hur huvudpersonen Ada helt sakligt konverserar med en bortgången släkting, på samma självklara sätt som hon umgås med sina inneboende gudar pratar hon alltså med den döda. Breddandet av den västerländska världsbilden görs också exempelvis genom att lyfta fram att Ada är gbanje (ett barn som enligt igbofolket skall dö och komma tillbaka och plåga sin familj).

Fiktionen möjliggör ett utvidgande av verkligheten, samtidigt som en skildring alltid är en sorts filtrering eller översättning. På grund av detta blir frågan om vad som är sant och vad som är påhittat i slutändan förhandlingsbart, och därför potentiellt ointressant.

I Tove Jansson-dokumentären Mumin och havet (1968), samtida med utgivningen av den självbiografiska Bildhuggarens dotter, frågar Margareta Strömstedt: "Är det du själv som är Mumintrollet?”

Den frågan känns taktlös i dag. Mycket intressantare är de sätt på vilka texter kan gestalta helt nya sätt att uppfatta världen eller tänka.

Hur realistisk avbildningen av verkligheten än ter sig inom konsten, är den aldrig exakt. Samtidigt kan avbildningen också upplevas som sannare än det verkliga. Faran ligger väl snarare i om vi enbart klarar av att läsa Min kamp, Sötvatten eller Bildhuggarens dotter i skenet av dess upphovsperson och därmed låter jakten på representation eller autenticitet överskugga allt annat.

Sötvatten visar att autofiktionen som genre är allt annat än passé, och att det finns oprövade vägar att ta även inom en av litteraturens mest beprövade genrer.

Fotnot: Podcasten Samtal med vänner kan höras på HBL.fi, liksom på Soundcloud, Itunes och Acast.

”Det ligger en fara i att enbart läsa Min kamp, Sötvatten eller Bildhuggarens dotter i skenet av dess upphovsperson och låta jakten på representation eller autenticitet överskugga allt annat.”