Modig Mendelssohn och svängig Sjostakovitj
Dufresne och Chiodo övertygade vid unga musikers traditionella symfoniorkesterkonsert.
”Tribut till vänskapen”
Sibelius-Akademins symfoniorkester. Dirigent Chloé Dufresne. Solist Leonardo Chiodo, cello. Debussy, Sjostakovitj, Mendelssohn. Musikhuset, Helsingfors 31/10.
Konserttiteln ”Tribut till vänskapen” hänvisar till vänskaps-, inspirationsoch samarbetsrelationer hos kvällens kompositörer: Dmitrij Sjostakovitj skrev sina bägge cellokonserter för den legendariske cellisten Mstislav Rostropovitj, medan Claude Debussy fick inspiration till
Prélude à l’après-midi d’un faune av Stéphane Mallarmés dikt En fauns eftermiddag. För att illustrera vänskapen och göra rubriken ytterligare rättvisa hade man gärna kunnat avvika från den traditionella symfonikonsertens formel och höra dikten deklameras. Dikten som text i programbladet var bra information men avskild från musiken.
Chloé Dufresne, som uppnått internationell erfarenhet redan nu i slutskedet av sin utbildning, dirigerar skarpt, energiskt och tydligt, tekniskt suveränt och tolkningsmässigt målmedvetet. I Debussy svarade orkestern samvetsgrant på tydligheten, men något försiktigt och avvaktande. Jag saknade klang från en större mängd stråkar. Deras antal kan dock ha decimerats för att trygga säkerhetsavstånden.
Enade genom mörkret
Leonardo Chiodo (f. 1998) är en rutinerad virtuos och etablerad konstnär. Redan i inledningstakterna i Sjostakovitj första cellokonsert visade han på ett okonstlat men kompromisslöst sätt var skåpet ska stå. Den musikaliska utmaningen – inte minst för lyssnaren – i konserten är kanske omfattningen. Mellan den svängiga första satsen och den intensiva sista finalsatsen ligger en introvert Moderato-sats, där Sjostakovitj verkar ha velat inrymma all smärta i världen, och en monumental kadens, som utmynnar i extrem virtuositet. Inga problem för Chiodo, Dufresne och orkestern, som sammansmälte i ett friktionsfritt arbetande team som beledsagade lyssnaren genom mörkret.
Stråkarna släppte loss
De sista funderingarna över en tillräcklig mängd stråkar försvann i Mendelssohns symfoni nr 3 i amoll (”Den skotska”) vågade stråksektionerna släppa loss och spela fullt ut, utan att pruta på precision och följsamhet. Imponerande, särskilt då Mendelssohn var ett ersättningsverk: av en aktuell anledning fick konsertproduktionen ställas in för en månad sedan då det tilltänkta verket, Rachmaninoffs Symfoniska danser inte kunde spelas med tillräckliga säkerhetsavstånd.
Ett mycket lyckat val som visade att det alltid finns plats för de mest välkända klassikerna, om de framförs väl. ”Den skotska” symfonin hämtar inspiration i Skottlands natur och historia utan att representera egentlig programmusik och utan att innehålla citat. Symfonin eftersträvar å ena sidan enhetlighet, med övergångar attacca mellan satserna och återupptagning av tematiskt material från första satsen i finalsatsen. Å andra sidan kontrasterar satserna varandra med klassisk tydlighet. Adagiosatsen upplevde jag kunde vinna på att utformas i en mer allvarsam karaktär i Beethovens anda än som nu förverkligades i händerna på Dufresne och Sibelius-Akademins symfoniorkester. Den fantastiskt roliga scherzosatsen övertygade mig genom att inte vara alltför polerad och kontrollerad på alla punkter, och den ljusa finalsatsen var en inspirerande och optimistisk avslutning.