Jag bantar för 28 poäng

Jag är inte speciellt överviktig, 183 cm lång och 80 kilo tung, men för några år sedan var jag uppe i 85 kg. Blodsockret hade stigit, och läkaren föreslog att jag skulle ta bort ett kilo eller två.

Eftersom det ordnades en bantningskurs för hugade på min arbetsplats anmälde jag mig. Då upplevde jag ett intressant fenomen. Vi var fyra herrar och ett femtontal damer. Damerna kaverade vitt och brett om hur de skulle banta sig i baddräktsform, eller inför sonens sommarbröllop. Någon skulle banta fem kilo, en annan tjugo kilo. Vi män lyssnade halvskrämda på de självsäkra damerna, rätt anonyma med våra ambitioner. Under våren droppade emellertid den ena efter den andra av, och då kursen avslutades var vi tre män och en kvinna kvar. Vilket den kvinnliga kursledaren inte alls tyckte var underligt.

Senare pratade jag med en dam från Viktväktarna. Hon berättade att män ställer upp på offentlig bantning först då de är fast beslutna att genomföra sitt program, och gör det också. I männens värld skulle det vara en prestigeförlust att tvingas medge ett misslyckande. Hellre då förneka allt vad bantning heter och inte banta alls.

Men män bantar ofta fel. De går ut hårt och äter just inget alls. Kanske en banan till frukost, inte mer på hela dagen.

Kilona rasar. Men det är klart att också en man måste äta. Man får egentligen äta precis allt, men mindre och regelbundet. Ofta går det illa på målrakan. Bantningen avbryts, och övergår i vrålätande.

Allra sämst lär det vara att banta och äta upp sig, banta och äta, – åka jojo liksom.

Jag började typiskt nog också iaktta Viktväktarnas poängätande rätt slaviskt. Med min kroppshydda tilläts jag äta för tjugoåtta poäng per dag. Ett äpple är ungefär en poäng, en berlinermunk åtta poäng. Jag nändes inte ens ta ett glas svagdricka till maten för det innehöll onödiga en och en halv poäng. Efter att ha åkt skidor i 42 km i Tarto Ski Marathon och det fanns lockande wienerbröd på frukostbordet dagen efter skippade jag det också, för det utgjorde fem, sex poäng. I dag kan jag inte förstå mig själv …

Som den svenske mästerkocken Tore Wretman i tiden sade: bästa sättet att undvika överflödskilon är förstås att lämna dem på tallriken.

Om jag gick ner i vikt? Naturligtvis, jag är ju karl!