Jantelagen, där den som åstadkommit något positivt inte erkänns, innebär ett samhälleligt självskadebeteende. Samtidigt sumpar vi chansen till en analytisk skattediskussion. Torsten Fagerholm i ledaren.

Skatta dig lycklig, du finländare med hög skattemoral. De som käbblas om skattetransparens har inte till fullo insett dess syfte.

Var går gränsen mellan transparens och privatliv? Den frågan väcks tidigt i november inför den stora skattedagen. Vissa ondgör sig över detta titthål och betonar dess skvallervärde, andra hyllar transparensen som främjar tilliten och öppnar för samhällsviktig diskussion. Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga avundsjuka? Nej, tvärtom bör vi glada och hjärtevarma prata öppnare och oftare om syftena med skatter.

Nästan varje kotte i Finland anser att det är viktigt att betala skatt för att upprätthålla välfärdsstaten, visar undersökningar utförda på uppdrag av Skatteförvaltningen. Fyra femtedelar betalar gärna skatt, tycker att de får valuta för pengarna och litar på att beskattningsbesluten är korrekta. Vi har blivit alltmer positivt inställda sedan 2013. Men en hög skattemoral är ingen självklarhet. Till den bidrar tvivelsutan transparensen kring privatpersoners löneoch kapitalinkomster. Listorna utgör råmaterial som ska förädlas av ansvarsfulla redaktioner, placeras in i en kontext och hjälpa folket granska makten – som går hand i hand med pengar.

Av hävd kör Finland och övriga nordiska länder med öppna visir. Innan det moderna samhället, då man tillämpade beskattning enligt prövning, spikades taxeringslängder upp på sockenstugan för att skingra misstankar om att skattestyrelsen drog hemåt, att grannen kom lindrigare undan. Senare började skatteuppgifter publiceras inom taxeringskalendrar. Transparens minskar risken för korruption, och öppnar för en faktabaserad diskussion om beskattning. Insyn i inkomstfördelning ger syre åt demokratin. Dess psykologiska signalvärde hjälper samhället att bekämpa grå ekonomi, ekonomisk brottslighet och skatteflykt.

Vissa med exceptionellt höga beskattningsbara inkomster är dock öppet kritiska till skattesystemet. En del anser rentav att den personliga skattenotan vore kvitterad, en gång för alla. Det framkom i fjol ur Anu Kantolas och Hanna Kuuselas intervjubok Huipputuloiset (toppinkomsttagarna).

Jantelagen, där den som åstadkommit något positivt inte erkänns, innebär ett samhälleligt självskadebeteende. Samtidigt sumpar vi chansen till en analytisk skattediskussion. Fiskalt sett behöver vi finansiera kollektiva nyttigheter. Skatter ska uppmuntra till och avskräcka från vissa beteenden. Fungerar vår progressiva skatteskala, fyller den sina fördelningspolitiska och utjämnande syften? Hur väl stimulerar skatter konsumtion och investeringar, gynnas miljö, hälsa och familjepolitik? Därom tiger vi still.

Höginkomsttagare som skattar skjortan av sig (relativt sett) borde hyllas som nationalhjältar: de har ju rent mjöl i påsen och bidrar kraftigt till samhället. Finland behöver fler skatterollmodeller, färre rallyförare som parkerar sina miljoner i Monaco. Kanske president Niinistö kunde sovra bland gästlistan till den (möjligen digitala) slottsbalen med avstamp i tabellerna?

Samtidigt förblir en mängd skatteuppgifter i skymundan: tabellerna säger inget om skattefri aktieutdelning, förmögenhet eller skuldsättning. Inte heller ett knyst om placeringar maskerade av försäkringsskal, eller om arvs- eller gåvoskatt. Uppgifterna är vagt riktgivande då det gäller utdelning från onoterade bolag. Trots att bilden förblir inkomplett är offentlighetsprincipen bland det finaste vi har: en ritual som bygger tillit. Var och en ska kunna utvärdera hur myndigheterna i praktiken utövar sin makt, granska att också de privilegierade betalar skatt – eller ställa informerade frågor om varför så inte sker.

Tyvärr ser det ut som om Finland alltmer går mot en internationell syn där privatpersoners förehavanden får mörkas. I år löper medier risk att missa nykomlingar som begärt att strykas från skattelistan. Visst kan tabellerna missbrukas som en katalog för kriminella som söker lämpliga objekt, men aldrig kan man lagstifta bort nedriga drifter som avundsjuka. Den rike har råd att vara storsint. Allmänheten borde lovprisa dem som uppoffrar ett stycke anonymitet för att tjäna samhället.