Utredning: Brist på svenskkunnig vårdpersonal i huvudstadsregionen

De tvåspråkiga kommunala arbetsgivarna har svårt att rekrytera svenskspråkig socialoch hälsovårdspersonal inom flera yrkesgrupper. Det framgår av en färsk utredning gjord av Sofia Kajander för Folktinget.

Syftet med den omfattande utredningen Vart försvinner den svenskspråkiga vårdpersonalen? som presenterades på tisdagen är bland annat att kartlägga tillgången på svenskkunnig personal inom socialoch hälsovårdssektorn i tvåspråkiga kommuner, samt att ge en översikt över hur de svenskspråkiga utbildningslinjerna motsvarar de regionala behoven.

Sofia Kajanders utredning välkomnades varmt av representanter för social- och hälsovårdssektorn samt utbildningssektorn.

I utredningen framkommer att bristen på svenskkunnig personal är störst i huvudstadsregionens kommuner. Man har större svårigheter att rekrytera svensk- än finskspråkig personal. Trots att flera vårdutbildningar finns i regionen avspeglas det inte i personaltillgången. I huvudstadsregionen är det därför ganska vanligt att vissa svenska vårdtjänster köps in.

Av utredningen framgår också att det är lättast för kommunala arbetsgivare att rekrytera svenskkunniga närvårdare, fysioterapeuter och socionomer, medan över 70 procent av arbetsgivarna ansåg att det var svårt eller mycket svårt att rekrytera svenskkunniga socialarbetare, näringsterapeuter och psykoterapeuter.

Orsakerna till svårigheterna att rekrytera svenskkunnig personal i huvudstadsregionen är många och svåra att kartlägga. Därför behövs enligt utredningen en mer systematisk uppföljning av hur nyutexaminerade placerar sig i arbetslivet och vad som påverkar deras val av arbetsplats.

– Det råder brist på vårdpersonal i allmänhet och svenskspråkig vårdpersonal i synnerhet, precis som det konstateras i utredningen. En orsak är att utbudet av vårdtjänster inte motsvarar behovet som finns som följd av den snabba befolkningstillväxten i huvudstadsregionens kommuner, säger Juha Metso, omsorgsdirektör vid Esbo stad.

För att säkerställa tillgången till svenskkunnig personal lyfts det fram att verksamheten inom kommunerna kunde organiseras så att den svenskspråkiga personalen möter de svenskspråkiga klienterna.

Flexibla utbildningsmöjligheter nämns också som en möjlig lösning på bristen på svenskkunnig personal, med e-socionomutbildningen vid Novia som ett framgångsrikt exempel.

Vidare betonas vikten av satsningar för att uppmuntra finskspråkiga studerande och anställda att använda svenska. Därtill efterlyses tvåspråkiga utbildningar som kunde förbereda och locka studerande till att arbeta på både finska och svenska.

■