Språkliga mänskliga rättigheter kan leda till en mera rättvis värld

Sanningen är varken liberal eller konservativ. Pandemin är ett test på ledarskap – där många länder får underkänt.

SPRÅK Ulf Johanssons insändare "Då stoppade vi förfinskningen" (HBL Debatt 28.10) har många riktigt goda poäng som jag givetvis kan skriva under (”Föräldrarna uppmanades att konsekvent tala sitt språk med barnen”; ”lyftes fördelarna med svensk skola fram”; ”barn som 'brottas' med två eller fler språk blir intelligentare. Hjärnans analytiska förmåga utvecklas bättre” och ”tvåspråkiga familjers efterkommande har ett välutvecklat verbalt sinne”).

Men tyvärr finns det en del direkta fel också. Jag doktorerade inte 1969 utan 1987, i Roskilde. Johansson beskyller mig för uttalanden som jag inte har gjort, och undviker att nämna vad jag har rekommenderat, till exempel för tvåspråkiga familjer eller för finlandssvenskar (i stort sett detsamma som han rekommenderar). Värre, Johansson blandar ihop olika grupper av barn som skall bli högklassigt tvåeller flerspråkiga. Mina artiklar och föredrag om ”halvspråkighet” byggde på Nils-Erik Hansegårds bok från 1968 (Tvåspråkighet eller halvspråkighet?) om tornedalsfinnarna (talare av meänkieli, numera ett officiellt minoritetsspråk i Sverige).

Boken och dess teorier presenterades i Finland av den rikssvenske docenten Bengt Loman. ”Halvspråkighet” är inte ett språkvetenskapligt begrepp; det handlar om bristande makt hos grupper utan språkliga (och ofta också andra) mänskliga rättigheter. Begreppet tillämpades också på sverigefinska invandrarbarn och deras utbildning som var helt på svenska, utan en tillstymmelse av undervisning ens i finska som ett modersmålsämne. Skillnaden mellan dessa situationer och det finlandssvenska var och är helt avgörande.

Finlandssvenskan är ett av de bäst grundlagsskyddade nationella minoritetsspråken i världen, med hög status och ett välutvecklat undervisningssystem. Finlandssvenska barn kan i de flesta situationer lära sitt eller sina modersmål verkligen grundligt, både hemma och i den formella utbildningen.

De barn som kan fara illa, finns i en enspråkig majoritetsspråkig undervisning utan undervisning i eller på modersmålet. De kommer ofta från urfolk eller lågstatusinvandrargrupper – de behöver utbildning i och på modersmålet. Världens största forskningsprojekt (till exempel Thomas & Collier 2002) visar att ju längre tid dessa får undervisning på det egna språket, med en god undervisning i landets majoritetsspråk, desto bättre blir språkkunskaperna i båda språken, och den allmänna skolframgången, medan undervisning på enbart majoritetsspråket ofta leder till dåliga resultat på gruppnivå, både språkligt och skolmässigt.

Det var detta som jag framförde, också i slutet på 1960-talet, i många föredrag i Finland och Sverige, och har fortsatt att göra i hela världen. Jag rekommenderade också hela tiden att det språk (av de två som ett barn skulle bli tvåspråkigt i) som behövde stöd från daghem och skola, alltid var det språk som hade mindre möjligheter att utanför hemmet utvecklas till en hög formell nivå. För finlandssvenska barn var det svenskan (därför svenskspråkig skola), för finska barn i Finland också svenskan (språkbad!), för samiska barn i alla nordiska länder samiskan, och för finskspråkiga invandrarbarn i Sverige finskan.

Således fanns (och finns) det ingen anledning för Johanssons ”snart medgav Skutnabb-Kangas att hon hade haft fel”. All gedigen forskning överallt i världen bekräftar fortfarande detta (se Jim Cummins' fantastiska bok, om det hela, i tryck, i serien Linguistic Diversity and Language Rights som jag har redigerat i decenniet för det brittiska förlaget Multilingual Matters). Motargumenten har varit och är politiska, inte vetenskapliga.

Jag betonade också att det är fullt möjligt att utveckla två modersmål, speciellt i tvåspråkiga familjer, men fortfarande så att minoritetsspråket skulle få mera stöd av skolan. Det hjälper också med att lära sig ytterligare språk lättare och snabbare.

Språkliga mänskliga rättigheter i hela världen kan vara med om att lösa konflikter som oftast är politiska och ekonomiska, men ibland kläs i en språklig dräkt. De kan minska fattigdom och leda till en mera rättvis värld. Tyvärr saknar talare av de flesta urfolksspråk (mer än två tredjedelar av världens cirka 7 000 språk!) fortfarande dessa basala rättigheter – de är fortfarande ofta utsatta för språkligt och kulturellt folkmord (se publikationer på min hemsida: www.tove-skutnabb-kangas.org). Det betyder att världens språkliga och kulturella (och därmed också biologiska) mångfald håller på att försvinna, med ödesdigra följder för oss alla, också klimatet. Finland kunde göra mycket mera – vi har goda modeller och erfarenheter, i både lagar och utbildningssystem.

För första gången har ledande vetenskapliga tidskrifter antingen uttryckt öppet stöd för en presidentkandidat, Joe Biden, eller bara slagit fast att Donald Trump utgör ett hot mot folkhälsan. ”Så förstörde Trump vetenskapen” rubricerar prestigefyllda Nature och stöder öppet Biden. Detsamma gör populärvetenskapliga Scientific American, för första gången i tidskriftens 175-åriga historia. Redan i maj slog Lancet, världens mest ansedda medicinska tidskrift, fast att ”USA borde välja en president som förstår att allmänhetens hälsa inte får styras av partipolitik”. New England Journal of Medicine noterar att coronakrisen har blivit ett test på ledarskap där USA får underkänt, men nämner ingen kandidat vid namn. Science tar inte tydlig politisk ställning eftersom utgivaren är en ideell organisation.

Somliga menar att vetenskapliga publikationer undergräver sin egen roll och riskerar sin integritet genom att hissa politisk flagg. Men då makthavare aktivt försöker underminera vetenskapen och sprida magiskt tänkande i ett försök att trygga sitt omval tvingas forskare och vetenskapsredaktörer in i en ofrivillig aktivistroll. Ingen kan i längden ignorera eller ha överseende med en öppet antivetenskaplig världsledare som Trump.

I rättvisans namn ska vi minnas att Trump utgör ett symtom, inte en grundorsak. Problemet fanns långt innan pandemin. I synnerhet den kristna högern, liksom Tea Party-rörelsen, har länge jobbat för att vidga klyftan mellan politik och vetenskap. Det nya är stilen: Trump förkroppsligar faktaresistens och använder presidentpodiet för att öppet angripa vetenskapen.

Ända sedan han flyttade in i Vita Huset och drog i handbromsen för klimatpolitik har landets 45:e president retat gallfeber på forskarna. Trumps populistiska retorik och skamlösa bruk av utnämningsmakt och anslagstilldelningar har nästan omöjliggjort ett rationellt samtal. Regimens hantering – eller icke-hantering – av coronaviruset är pricken över i:et, med stor smittspridning och dödlighet som följd.

Trump har offentligt dissat sin egen covid-expert Anthony Fauci och rekommenderat diverse huskurer – vissa verkningslösa, andra rentav livsfarliga – mot viruset. I sitt kampanjarbete struntar presidenten i alla hälsoregler. Anhängarna uppvisar rentav kultfasoner. Vissa köper allt som Trump säger med hull och hår, jublar då han viftar bort välmeriterade forskare och vetenskapsmän som ”politiskt korrekta”. En skruvad, revanschistisk och konspiratorisk logik stämplar alla motståndare som ”liberala” och därmed suspekta.

Vi kan – och bör – diskutera olika pandemistrategier. Covid-19 är ett optimeringsproblem med flera variabler, i främsta hand medicin, folkhälsa och ekonomi. Alla har rätt att framföra legitim, faktabaserad kritik och presentera egna åsikter. Men vi har aldrig rätt till egna, alternativa fakta. Den vetenskapliga attityden är öppen och nyfiken. Ett kritiskt sinnelag aktar sig för förhastade slutsatser, korrigerar misstag utan bortförklaringar eller dröjsmål. I kärnan av öppen demokrati, ansvarsfull journalistik och empirisk vetenskap finns ett löfte om transparent maktutövning som varje dag löser in väljarnas, läsarnas och lyssnarnas förtroende.

Ödmjukhet är en lika viktig ingrediens. Vetenskapen strävar efter att resonera kritiskt och oberoende, att granska också obekväma frågor nyktert och realistiskt. Vetenskapen längtar efter resonemang, inte efter det sista ordet. Därför redovisar forskaren sina slagsidor och tillkortakommanden, reviderar sin position i ljuset av nya forskningsrön och perspektiv.

Sanning och ärlighet gör ofta ont. Vetenskapen vägleds av mätning, experiment och data, den avvisar prompt passioner och ideologier. Inom deduktion och logik finns ingen plats för opportunism eller demagogi. Forskningsidealen bortser kallt från personlig popularitet och affärsmöjligheter. Vetenskapen är inte heller binär, antingen-eller. Tragiskt nog är det amerikanska politiska systemet och medielandskapet i dag uppbyggt enligt den svartvita logiken.

”Trump förkroppsligar faktaresistens och använder presidentpodiet för att öppet angripa vetenskapen.”