Sufjan Stevens testar nya vägar men är lika skör som tidigare
Sufjan Stevens är mest känd för sin nedstämda indiefolk. När han nu ger sig in på en mera syntpoppig bana är resultatet otroligt bra, även om det inte är det bästa Stevens gjort.
POP Sufjan Stevens The Ascension (Asthmatic Kitten/Playground)
Amerikanska indiefolk-artisten Sufjan Stevens är en musiker som med jämna mellanrum dyker upp och släpper explosiv musik.
Jag har följt honom sedan han publicerade låten For the widows in paradise, the fatherless in Ypsilanti år 2003. Och hans otroliga förmåga slog mig senast för tre år sedan när jag satt i en biograf och storgrät till Visions of Gideon, låten som avslutade filmen Call me by your name.
Jag må vara lättpåverkad av sorglig filmmusik, men Visions of Gideon var av en annan kaliber. Med sin säregna folkrock, sköra sång och raka text slog Stevens luften ur mig.
Syntpoppigt och experimentellt
The Ascension, Stevens nionde studioalbum, innehåller inga lika självklara ”hitlåtar” som de ovannämnda. Det inledande spåret Make me an offer I cannot refuse gör det tydligt att den 45-årige artisten experimenterar mer och testar nya vägar på albumet.
Borta är de karakteristiska indiefolk-instrumenten akustisk gitarr och banjo. I stället använder sig Stevens genomgående av syntar och trummaskiner.
The Ascension präglas följaktligen av en mer elektronisk ljudbild som är intensiv och tung. Nästan alla låtar går i ett långsamt tempo och innehåller olika lager av syntmelodier. I Die happy sjunger Stevens exempelvis raden ”I wanna die happy” om och om igen, medan melodierna och ljudeffekterna står för variationen.
Albumet tar således ett markant kliv från den akustiska, nakna och sårbara atmosfären på föregångaren Carrie & Lowell, vilket kanske inte faller alla i smaken.
Samma hängivna artisteri
Ändå innehåller The Ascension alla ingredienser som gör Stevens till en så älskvärd och intressant artist – den råa emotionella styrkan, nytänkandet och känslan för såväl melodier som text. Liksom tidigare är det Stevens totala hängivenhet i text och sång som dominerar.
Stevens har en förmåga att sjunga hudlöst, ja nästan gränslöst. Han vågar ta sig an det mesta i sina låtar, oberoende av om det handlar om religion, självförakt eller kärlek, och skildra det på närmast poetiska sätt. Titelspåret The Ascension är ett utmärkt exempel – en låt om hopplöshet och ånger, framförd på ett okonstlat berörande och stilfullt sätt.
Stevens musik kräver att man som lyssnare tar in det han förmedlar. Det är inte alltid lätt, och The Ascension är stundvis ett krävande album. Det är deprimerande, bastant och svårt. Men samtidigt också vackert och befriande.
I lågmälda Run away with me sjunger Stevens ”And I say love, come run away with me” (”Och jag säger älskling, kom rym med mig” översatt till svenska). Jag är avslutningsvis, liksom alltid, beredd på att rymma in i Stevens musikuniversum, och stanna där tills han släpper ny musik igen.