Hufvudstadsbladet

Sufjan Ste­vens tes­tar nya vägar men är li­ka skör som ti­di­ga­re

Sufjan Ste­vens är mest känd för sin ned­stäm­da in­di­e­folk. När han nu ger sig in på en me­ra synt­pop­pig ba­na är re­sul­ta­tet otro­ligt bra, även om det in­te är det bäs­ta Ste­vens gjort.

- AN­NA LILLKUNG Entertainment · Music · Yusuf Islam · Sufjan Stevens · Ascension Island · Shakin' Stevens

POP Sufjan Ste­vens The Ascen­sion (Asth­ma­tic Kit­ten/Playground)

Ame­ri­kans­ka in­di­e­folk-ar­tis­ten Sufjan Ste­vens är en mu­si­ker som med jäm­na mel­lan­rum dy­ker upp och släp­per ex­plo­siv mu­sik.

Jag har följt ho­nom se­dan han pub­li­ce­ra­de lå­ten For the wi­dows in pa­ra­di­se, the fat­her­less in Yp­si­lan­ti år 2003. Och hans otro­li­ga för­må­ga slog mig se­nast för tre år se­dan när jag satt i en bi­o­graf och storgrät till Vi­sions of Gi­de­on, lå­ten som av­slu­ta­de fil­men Call me by your na­me.

Jag må va­ra lätt­på­ver­kad av sorg­lig film­mu­sik, men Vi­sions of Gi­de­on var av en an­nan ka­li­ber. Med sin sä­reg­na folk­rock, skö­ra sång och ra­ka text slog Ste­vens luf­ten ur mig.

Synt­pop­pigt och ex­pe­ri­men­tellt

The Ascen­sion, Ste­vens ni­on­de stu­di­o­al­bum, in­ne­hål­ler inga li­ka själv­kla­ra ”hit­lå­tar” som de ovan­nämn­da. Det in­le­dan­de spå­ret Ma­ke me an of­fer I can­not re­fu­se gör det tyd­ligt att den 45-åri­ge ar­tis­ten ex­pe­ri­men­te­rar mer och tes­tar nya vägar på al­bu­met.

Bor­ta är de ka­rak­te­ris­tis­ka in­di­e­folk-in­stru­men­ten akus­tisk gi­tarr och ban­jo. I stäl­let an­vän­der sig Ste­vens ge­nom­gå­en­de av syn­tar och trum­ma­ski­ner.

The Ascen­sion präglas följakt­li­gen av en mer elektro­nisk ljud­bild som är in­ten­siv och tung. Näs­tan al­la lå­tar går i ett lång­samt tem­po och in­ne­hål­ler oli­ka la­ger av synt­me­lo­di­er. I Die hap­py sjung­er Ste­vens ex­em­pel­vis ra­den ”I wan­na die hap­py” om och om igen, me­dan me­lo­di­er­na och lju­def­fek­ter­na står för va­ri­a­tio­nen.

Al­bu­met tar så­le­des ett mar­kant kliv från den akus­tis­ka, nak­na och sår­ba­ra at­mo­sfä­ren på fö­re­gång­a­ren Car­rie & Lo­well, vil­ket kanske in­te fal­ler al­la i sma­ken.

Sam­ma hän­giv­na ar­tis­te­ri

Än­då in­ne­hål­ler The Ascen­sion al­la in­gre­di­en­ser som gör Ste­vens till en så älsk­värd och in­tres­sant ar­tist – den råa emo­tio­nel­la styr­kan, nytän­kan­det och käns­lan för så­väl me­lo­di­er som text. Lik­som ti­di­ga­re är det Ste­vens to­ta­la hän­gi­ven­het i text och sång som do­mi­ne­rar.

Ste­vens har en för­må­ga att sjunga hud­löst, ja näs­tan gräns­löst. Han vå­gar ta sig an det mesta i si­na lå­tar, obe­ro­en­de av om det hand­lar om re­li­gi­on, själv­förakt el­ler kär­lek, och skild­ra det på när­mast po­e­tis­ka sätt. Ti­tel­spå­ret The Ascen­sion är ett ut­märkt ex­em­pel – en låt om hopp­lös­het och ång­er, fram­förd på ett okonst­lat be­rö­ran­de och stil­fullt sätt.

Ste­vens mu­sik krä­ver att man som lyss­na­re tar in det han för­med­lar. Det är in­te all­tid lätt, och The Ascen­sion är stund­vis ett krä­van­de al­bum. Det är de­pri­me­ran­de, ba­stant och svårt. Men sam­ti­digt ock­så vac­kert och be­fri­an­de.

I låg­mäl­da Run away with me sjung­er Ste­vens ”And I say lo­ve, come run away with me” (”Och jag sä­ger älsk­ling, kom rym med mig” över­satt till svens­ka). Jag är av­slut­nings­vis, lik­som all­tid, be­redd på att rym­ma in i Ste­vens mu­siku­ni­ver­sum, och stan­na där tills han släp­per ny mu­sik igen.

 ??  ?? Sufjan Ste­vens upp­träd­de på Oscars­ga­lan i Los Ang­e­les i mars 2018. På det nya al­bu­met har den akus­tis­ka gi­tar­ren lagts åt si­dan till för­mån för syn­tar och trum­ma­ski­ner.
Sufjan Ste­vens upp­träd­de på Oscars­ga­lan i Los Ang­e­les i mars 2018. På det nya al­bu­met har den akus­tis­ka gi­tar­ren lagts åt si­dan till för­mån för syn­tar och trum­ma­ski­ner.
 ?? FO­TO: CHRIS PIZZELLO/TT-AP ??
FO­TO: CHRIS PIZZELLO/TT-AP
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland