Elias njuter av kulturbad i handboll
För Elias Vedenkannas är handbollen mer än bara en hobby. Den något exotiska sporten är en inkörsport till det svenska språket och den finlandssvenska kulturen för 9-åringen.
För nioåriga Elias Vedenkannas var handbollen ett okänt fenomen. I dag är handbollen en naturlig del av finskspråkiga Elias språkbadsvardag. På handbollsplanen lär sig Elias inte bara en ny sport och ett nytt språk – i Dicken blir han också bekant med och får en inblick i den finlandssvenska kulturen.
– Studsa bollen bort mot mitten av planen och sedan mot målet. Sedan kastar ni. – Bra gjort, just så där. – Nu tar vi det en gång till! Tränarens röst ekar i den lilla hallen på Drumsö. Det är här, i vad som förr i tiden kallades för Lilla Hanken och i dag heter Erkkerihallen, som så många Helsingforsbarns första steg på handbollsplanen tagits.
Planen är liten och väggarna nära, men det drar inte ner stämningen då Dickens juniorer tränar. Tvärtom bidrar den smala planen till en familjär atmosfär där alla känner sig välkomna och delaktiga.
Det är också här 9-åriga Elias Vedenkannas tagit sina första steg på handbollsplanen.Men till skillnad från de flesta av hans lagkamrater och de övriga handbollsspelarna i Finland är handbollen mer än bara en sport och hobby för Elias Vedenkannas. För honom fungerar handbollen och verksamheten i Drumsölaget Dicken som språkbad.
För den ursprungligen finskspråkiga Elias Vedenkannas är handbollen en sport, ett sätt att naturligt lära sig svenska och en inkörsport till den finlandssvenska kulturen.
Handbollen har en central roll i den finlandssvenska identiteten i södra Finland. Där bobollen har en naturlig plats i de flesta finländares hjärtan ute på den finskspråkiga landsbygden är handbollen en minst lika naturlig del av livet i Karis, Sjundeå, Ekenäs och Hangö i väst, huvudstadsregionen i mitten och Borgå i öst.
Finskspråkiga Riihimäki är undantaget som bekräftar regeln om handbollen som finlandssvenskarnas nationalsport.
– Det var en helt ny och obekant gren för mig då jag första gången fick testa på den. Jag gillade den direkt och märkte att jag var bra på handboll, berättar Elias Vedenkannas.
Det var då han gick i första klass i Westendinpuiston koulu som Dicken kom på besök till skolan för att presentera handbollen. Skolbesöken är en del av klubbarnas och förbundets School Tour-program som har som mål att öka antalet utövare och också ge barnen en chans att röra på sig.
Via programmet når handbollen årligen ut till 20 000 barn. I Elias klass var det två barn som fastnade för sporten efter Dickens besök i skolan.
– Vi fick studsa bollen, kasta och lära oss grunderna. Och på slutet fick vi spela. Det var kul, jag gjorde många mål och ville fortsätta, berättar han.
Två år senare är han minst sagt nöjd över beslutet. Ett leende sprider sig på hans läppar och hans ögon lyser då han talar om handbollen och hur kul det är att umgås med sina nya kompisar, att träna med laget och att spela matcher.
Att verksamheten är på svenska verkar inte påverka Elias Vedenkannas över huvud taget. Men så har han också vuxit upp med språkbad. Han går i en språkbadsklass i Westendinpuiston koulu och före det var det språkbadsdaghem som gällde. Dicken är med andra ord bara en fortsättning på den tvåspråkiga vardag Elias levt i sedan han var liten.
– Det är viktigt att kunna språk, och att få lära sig språk på det här sättet i en naturlig miljö ger otroligt mycket med tanke på framtiden, säger mamma Tea Vedenkannas.
– Handbollen är både en hobby och ett sätt att lära sig språket.
Han har lätt att växla mellan språken och de olika miljöerna och han väntar alltid med iver på att få åka till Drumsö eller Busholmen på träningar.
– Det är alltid kul på träningarna och det känns lika bra nu som då jag kom med. Då jag började förstod jag inte exakt hur grenen fungerar men tyckte den verkade mycket bra. Det har varit ännu roligare än jag tänkte, säger han.
Parallellt med handbollen spelar han fotboll i FC Honka, något han gjort sedan han var fyra. Att kombinera de båda sporterna är inget problem. Elias Vedenkannas säger att de påminner rätt mycket om varandra.
– Man springer mycket i båda. I ena använder man händerna och i andra fötterna. Båda är roliga och jag har för tillfället ingen favorit, säger han.
Mamma Tea Vedenkannas studerade i Sverige och har svenskspråkiga släktingar. Det hade antagligen en inverkan på beslutet att språkbada, men hon säger att det främst handlar om att ge sonen bästa tänkbara förutsättningar i livet.
– Att lära sig och att kunna språk öppnar många möjligheter för honom. Det ger honom mod att våga använda andra språk än bara sitt modersmål och det ger honom också bra möjligheter att intressera sig för andra kulturer. Språkbad och handboll är något jag varmt kan rekommendera för andra, säger hon.
Hittills har Elias Vedenkannas inte märkt några skillnader mellan de svenskspråkiga lagkamraterna och de finskspråkiga kompisarna från skolan. Men trots att han kanske inte själv noterar det eller ens funderar i de banorna håller han på att ta till sig en viktig del av den finlandssvenska kulturen. Parallellt med handbollen får han också ta del av de finlandssvenska barnens vardag och tankar.
– Han var så ivrig då han talade om handbollen efter att Dicken besökt skolan så vi tänkte att det är bra att testa. Språket är ju bara en aspekt i det här. Handbollen ger mycket annat också, säger mamma Tea Vedenkannas.
– Det är så kul att studsa och kasta bollen, att vara på träningarna och matcher och att få träffa kompisarna, säger Elias.