Gott humör är bättre än gnäll

Som finlandssvenskar i vårt tvåspråkiga land har vi en stark juridisk ställning, men i praktiken och i vardagen är vi på många sätt utsatta.

För oss som tillhör en språkminoritet och vill värna om vår position innebär livet en slags ständig kamp. Det gäller fram för allt om vi bor i en kommun med finsk majoritet – som många finlandssvenskar i södra Finland gör.

Det är inte illviljan mot det finlandssvenska eller det svenska språket som är problemet. En aversion mot det svenska är lyckligtvis ett undantag, även om det förekommer.

Det är okunskap, brist på engagemang och svårigheter att förstå hur livet ser ut för en minoritet som är det största problemet.

Det i sin tur innebär att många av oss ständigt har rollen som ambassadörer för det svenska i Finland. Det gäller i vardagen, att upplysa den finska majoriteten om de villkor vi lever under. Det gäller i otaliga andra sammanhang – på jobbet, i olika företag och organisationer och naturligtvis inom alla politiska nivåer av beslutsfattandet.

Det är nödvändigt att hela tiden påminna om tvåspråkigheten och att svenskan ska beaktas. Annars glöms det bort. Det har vi sett otaliga gånger. Det blev oerhört tydligt under den förra regeringsperioden med Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna/Blå framtid som regeringspartier. Den som inte kommer ihåg detaljerna kan friska upp minnet med rapporten Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen, utgiven av tankesmedjan Agenda 2017.

Det kan kännas lite motigt och tungt att ständigt behöva påminna om sin existens och sina rättigheter. Särskilt som finlandssvenskar ofta får stämpeln som privilegierade, på olika sätt.

Vi är förstås privilegierade med tanke på att Finland enligt grundlagen är ett tvåspråkigt land. Vi har en omfattande lagstiftning som ger oss rätt att använda vårt svenska språk.

Rättigheterna är av olika slag. Den svenskspråkiga utbildningen fungerar bäst tack vare att den har sin helt egna organisation och autonomi.

Vården fungerar inte på samma sätt och i tvåspråkiga, särskilt finskdominerade områden, kan det vara svårt att få tala sitt modersmål inom vården. Det är ett stort problem som försätter särskilt enspråkiga barn, men också sjuka och äldre i en orimlig situation. Det är verkligen inget privilegium.

Årets Språkbarometer offentliggörs i detalj i december, men de stora dragen är kända. Språkbarometern förverkligas vart fjärde år på beställning av Justitieministeriet. Den pejlar framför allt språkminoriteternas uppfattningar, alltså även finskspråkiga som utgör en minoritet i sin kommun. Enligt årets barometer har språkklimatet inte försämrats sedan 2016, men egentligen inte heller förbättrats.

De nyaste utmaningarna gäller de digitala tjänsterna som är starkt på frammarsch. De offentliga tjänsterna måste finnas på båda språken. Till exempel tjänsten omaolo.fi, som är särskilt aktuell på grund av coronapandemin, fungerar väldigt bra på svenska. På den privata sidan saknas däremot svenskan ofta helt och hållet.

Barometern visar också att vi drar oss för att använda svenska, även då vi har all rätt att göra det. Vi känner oss ändå påstridiga och aggressiva när vi använder vårt modersmål i vårt tvåspråkiga land.

Det är viktigt att svenskan syns på nationell nivå i det tvåspråkiga Finland. För oss med svenska som modersmål är det en bekräftelse på att vi är en del av Finland, att vi hör till, att vi beaktas.

För den finska majoriteten är det en viktig påminnelse om att landet är tvåspråkigt.

I dag firar vi svenska dagen. I år är firandet annorlunda på grund av coronaepidemin, men sedan länge har dagen uppmärksammats på många olika sätt, bland annat genom svenska natten för studenter. På samma sätt har arbetet för att berätta om det svenska i Finland och väcka nyfikenhet för språket och det finlandssvenska fått nya och fräscha former. HBL och Helsingin Sanomat samarbetar, finska skolor får kulturbesök och så vidare.

Gott humör och en inkluderande attityd ger bättre resultat än gnäll och bitterhet.