Hellre Nelly Rapp än Risto Rappare
Tjecken Václav Marhouls The painted bird är ett opus vars grymhet och ondska saknar motstycke. Filmen, som fått publiken att lämna salongen, går åt alla med en näst intill gammaltestamentlig logik och skoningslöshet.
Nelly Rapp är en Harry Potter light riktad till en något yngre publik. Anslaget i filmen är lätt och ledigt, och inte så himla läskigt.
BARNFILM
Nelly Rapp – Monsteragent
★★★
Regi: Amanda Adolfsson. Manus: Sofie Forsman. Foto: Gabriel Mkrttchian. I rollerna: Matilda Gross, Lily Wahlsteen, Marianne Mörck, Johan Rheborg. På svenska, textad till finska. 93 min. F12
Nelly Rapp – Monsteragent är vad man kunde kalla för en Harry Potter light, ämnad för en något yngre publik. Här möter vi en rätt så annorlunda tjej, Nelly, som av en slump kommer i kontakt med monster av det mera sympatiska slaget.
De facto får man ibland en känsla av att det är människorna, bland dem Björn Gustafssons luriga monsterjägare, som är de egentliga odjuren här. Nelly (Matilda Gross) är den lätt excentriska elvaåringen som redan i öppningsscenen ställer till det för sig när hon med en ketchupblodig skolpjäs skrämmer slag på de mindre barnen.
Du kanske kunde låtsas att du är som alla de andra, föreslår pappa Lennart (Jens Ohlin) välmenande, precis som om det skulle ta skruv. Tack och lov drar det ihop sig till ett välbehövligt höstlov, varpå Nelly skjutsas till morbror Hannibal (Johan Rheborg) på vischan. Öppnar dörren gör husan och assistenten Lena-Sleva (Marianne Mörck) som låter förstå att Nelly har hela det väldiga huset till sitt förfogande – med undantag för källaren. ”Där håller monstren till.”
Pappa Lennart skrattar gott men det gör inte Nelly, nyfiken i en strut. Och faktiskt visar det sig att Hannibal och Lena-Sleva är monsteragenter som vigt sina liv åt att skydda världen från monster och vice versa. Att deras källare sedan fungerar som samlingsplats må vara hänt.
Färgstarka monster
Filmen, i regi av Amanda Adolfsson, bygger på en boksvit av Martin Widmark som även skrivit böckerna om LasseMajas Detektivbyrå. Det säger en del om anslaget i filmen: lätt och ledigt, inte så himla läskigt.
Åldersgränsen ligger på tolv år, minus tre i vuxet sällskap.
En söt och sympatisk sensmoral finns också här. För även om det första mötet med Roberta (Lily Wahlsteen), en ”Frankensteinare” med fäbless för kakor och småbröd, är lite grann ruggigt är man snart på samma våglängd.
Genom Roberta lär Nelly Rapp känna även andra monster, bland annat Vanja Vampyr (Emma Broomé) och Spöket Ada (Josefin Johansson, hon från Smartare än en femteklassare), som alla har bra kul med sina rollgestalter.
Ett illustert sällskap, jovars, men säg det åt Björn Gustafssons monsterjägare som gör sitt bästa för att klämma åt de festklädda vidundren.
Vid det här laget blir det nästan lite spännande – om än inte för spännande. "Riktigt kiva" står det på avgångsbetyget.
DRAMA/KRIG
The painted bird
★★★
Regi och manus: Václav Marhoul. Foto: Vladimír Smutny. I rollerna: Petr Kotlár, Udo Kier, Harvey Keitel, Stellan Skarsgård, Barry Pepper, Julian Sands. 169 min. F18
”Inte för var smak” är ett argument som vi kritiker i tid och otid brukar ventilera, detta med hänvisning till det faktum att smaken är som baken, delad. Plus att det finns filmer som hur som helst väcker anstöt.
The painted bird av tjeckiska regissören Václav Marhoul, i farten med en roman av polacken Jerzy Kosi ski, är en sådan film. Faktiskt heter det att en stor del av publiken på filmfestivalen i Venedig vandrade ut under föreställningen.
Men så handlar det också om ett cinematiskt maratonlopp som går i mål efter episka två timmar och fyrtiofem minuter. Dessutom är det fråga om ett opus som i termer av grymhet och ren och skär ondska närmast saknar motstycke.
Men visst finns det förmildrande omständigheter, i första hand det trollbindande, svartvita filmfotot av veteranplåtaren Vladimír Smutny. Han trollar fram poesi även ur avgrund och rännsten, ur folkstackare som av allt att döma sagt upp kontraktet med mänskligheten.
I den meningen fungerar The painted bird, en tjeckisk-ukrainskslovakisk samproduktion, även som allegori, må sedan vara att filmen i första hand framstår som en roadmovie och uppväxtskildring.
Tragiska människoöden
Färden går till andra världskrigets utkanter, till en snålt definierad, östeuropeisk landsbygd. I ett försök att sopa igen spåren efter sig har Marhoul gått in för en interslavisk språkdräkt där man praktiskt taget redan förlorat kriget mot svält, sjukdomar, fördomar och en främlingsfientlighet som drabbar alla och envar, inte minst judar.
Här möter vi lilla Joska (Petr Kotlár) som i hopp om att klara livhanken flyttat in hos Marta, sin faster. Men livet på vischan är inte så lite knapert och ännu tuffare blir det när faster dör knall och fall och huset till följd av en olycka brinner ner till grunden.
Det för Joska i klorna på Olga, en helbrägdagörare som är övertygad om att killen är lierad med djävulen. Följande i turen står Miller (Udo Kier), en svartsjuk mjölnare, vars kvinnosyn inte tål dagsljus.
Den första något så när sympatiska rollkaraktären som korsar Joskas väg är Hans, en Wehrmacht-soldat porträtterad av Stellan Skarsgård. Han är ingalunda det enda namnstarka bidraget i filmen, vilket kanske säger en del om det kultrykte som Jerzy Kosinkis kontroversiella sextiotalsroman åtnjuter.
Ung och naiv
På tal om det möter vi också Harvey Keitels katolske präst samt Julian Sands församlingsmedlem. Till det kommer Barry Peppers Röda armésoldat som lever som han lär, öga för öga. Hans råd till Joska: ”Bete dig som en kommunist!”
Det mest intressanta namnet i skådespelarförteckningen är ändå ryska Aleksej Kravtjenko, bekant från Elem Klimovs Gå och se! – en film med handlingen förlagd till andra världskrigets vitryska slagfält.
Här som där är perspektivet det unga och oskuldsfulla – på kollisionskurs med helvetet på jorden. Men där Klimov i regel höll sig på mattan och gav nazisterna skulden för allt det onda har Václav Marhoul inga som helst dubier.
Han går åt allting och alla och det med en näst intill gammaltestamentlig logik och skoningslöshet. Här finns inga gräshoppssvärmar, däremot nog kvinnor som parar sig med getter.
Så pendlar slutresultatet mellan det starka och det magstarka, även om det ska sägas att regissören i regel ligger lågt med de mest groteska detaljerna.
En pärs, visst, men med tanke på att det i dagens värld sker om möjligt ännu värre hemskheter finns det knappast skäl att skjuta budbäraren, filmens regissör. Och gärna vänder man sig till Petr Kotlárs gossebarn som tacklar omvärldens ondska med en förvånansvärt nykter och omutlig uppsyn. Det finns hopp.