En mycket finsk historia på svenska

Finlandianomineringen av Ann-Luise Bertells Heiman är en trevlig nyhet på mer än ett sätt. Det är nämligen tretton år sedan en Finlandiajury senast hade modet och/eller språkkompetensen att nominera en romankandidat som inte fanns klappad och klar utgiven också i finsk översättning. 2007 var Agneta Aras icke översatta Det har varit kallt i Madrid, utgiven på det åländska förlaget PQR, en av kandidaterna. Sen såg det ut att bli slut på dristiga exkursioner över språkgränsen.

Ser man på Bertells roman ur en annan synvinkel än språkets är den förstås en mycket finsk historia – ett tungt öde i agrar 1900-talsmiljö, kronologiskt framförd av en lugn och auktoritativ berättarstämma. Det börjar med att lille Elof hör pappa hosta blod i kammaren och slutar med att han själv ligger där i blöjor, omhändertagen av sin starka och tåliga hustru. Däremellan ryms ensamhet, krigstrauma, kärlek, sprit, fattigdom och välstånd, ett faderskap som vill mera än det kan, ett vänligt men stökigt farfarskap och en självförståelse med många minerade zoner. Det bestående är hans heiman, hemmanet, fadersjorden. Sådant som format många finska män födda mellan krigen, oberoende av språk. "Ann-Luise Bertell har heimani i skick", konstaterade Christa Lundström i sin recension (HBL 8.2.2020), en rubrik föreslagen av recensenten själv, inte någon klåfingrig redaktör. Lundström hänvisar också till "en tradition där Väinö Linna gått före med sin Torpartrilogi".

Det fanns också andra finlandssvenska romaner som juryn kunnat fastna för. Peter Sandström gestaltar, förnyar och fördjupar än en gång sin existentiella familjetematik i Kärleken är ett tamdjur, och betraktas av mången (också mig) som den finlandssvenska prosans allra skickligaste stilist just nu. Philip Teirs Jungfrustigen är en fin roman som gestaltar sina teman – skilsmässa, förälskelse, bonusfamiljeliv – med sedeskildringens eleganta konkretion, både lätt och allvarlig. Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö ger en annan synvinkel, emotionellt brutal och dramatisk, på kärlek och otrohet. Och Kjell Westös kritikerhyllade Tritonus förstås – Westö har från och med 2000 nominerats fyra gången och vunnit en (Där vi en gång gått, 2006), så det hade inte varit någon överraskning. Däremot hade där funnits en snubbeltråd installerad, eftersom en av dem som tackas i efterordet är chefsdirigent Hannu Lintu, årets enväldiga Finlandiadomare. (Tritonus vann Svenska Yles litteraturpris i år.)

Om de fem finska kandidaterna kan konstateras att juryn – statssekreterare Johanna Sumuvuori, kulturjournalisten Suonna Kononen och företagaren Maija Kuusi – visat en berömvärd ambition att se bortom det förutsebara. Tre av kandidaterna ges ut på förlag som verkar lite vid sidan om de storas huvudfåra. Ritva Hellstens Raija utges av Aviador i Nurmijärvi, Heikki Kännös Runoilija av förlaget Sammakko i Åbo, och Anne Vuori-Kemiläs Mustaa jäätä av Karisto, som hann verka i 120 år innan det i våras köptes upp av Otava. Tommi Kinnunens Ei kertonut katuvansa utges av WSOY och Anni Kytömäkis Margarita av Gummerus.