Stina Ekblad skvallrar inte
Stina Ekblad skriver personligt och rörande om sin sons födelse, om sin fars död och ärligt om yrkets hårdhet och branschens sjukliga inställning till åldrande.
Den som förväntar sig smaskigt privat skvaller från film- och teaterbranschen göre sig icke besvär. Visst skymtar stjärnor som Max von Sydow och Margaretha Krook, både deras yrkesroller och personligheter, men i Stina Ekblads högst litterära självbiografi är det ändå poesin som styr och som anger tonen.
Genom kring trettio citat närmar hon sig olika delar av sitt liv. Det börjar med de sentimentala verser om arma flickor och gossar som lämnar spår i diktarflickan som i sextiotalets Solf själv drömmer om en storslagen karriär som alter egot, författarinnan Victoria Adlercreutz. Sedan bär det av till tonårens och vuxendomens favoriter – bland andra Karin Boye, Rainer Maria Rilke, Gungerd Wikholm, Solveig von Schoultz och förstås Edith Södergran.
Bokens titel Här brusar strömmen förbi kommer från en vers i Edith Södergrans Ankomst till Hades, men den kan också tolkas i skenet av Ekblads karaktär – som hon själv beskriver den. Hon känner nämligen en stark motvilja mot flockbeteende: ”… det knottrar sig i mig när jag ska följa en ström, vartåt den än brusar”.
Värnplikt i Wallander
Visst serveras vi nyckelögonblick ur karriären: slumpen som för henne till Wasa Teaters scen med Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och vidare ut på turné till Stockholm där hon landar i en anställning på Stockholms stadsteater. Sedan Dramaten och samarbeten med bland andra Ingmar Bergman (jag hade gärna läst något om rollen Ismael i Fanny och Alexander!). Roligt skildrar Ekblad också ”värnplikten” som kriminalskådespelare som alla svenska skådespelare ska klara av. För henne blir det rollen som obducent i Wallander.
Men att dikterna leder vägen innebär att det även handlar om Ingmar Bergmans relation till poesin, första gången regissörens namn nämns i boken. Den är inte god. Vidare får vi veta att Bergman kunde
Jag utnyttjade friskt min ungdom, flickighet, min kvinnlighet och min begåvning. Jag har inga minnen av underlägsenhetskänslor gentemot män. Stina Ekblad
vara både kall och varm som regissör, att ögonen kunde bli små och onda, men att han i nästa stund kunde förvandlas till en ivrig pojke. ”Gamla Stina” kallar han henne och syftar på hennes person – hon är då bara trettiofyra år.
Att älskare inte namnges och att arbetskonflikter avhandlas rätt försonligt, betyder inte att boken skulle vara ointressant eller opersonlig. Tvärtom skriver Stina Ekblad både personligt och rörande om sin sons födelse, om sin fars död och ärligt om yrkets hårdhet och branschens sjukliga inställning till åldrande. Hon berättar om hur det känns att pekas ut som pretentiös skådis av en stor kvällstidning och häcklas för amning (här blir också jag rasande!).
Lyriskt på gott och ont
Lyriken smittar av sig på Stina Ekblads språk. Någon gång med ett högtravande resultat, i bästa fall i form av ett mustigt konkret språk, som när hon beskriver föremålen i ett österbottniskt hem: ”Duk på TV:n, duk på skrivbordet. Ranor, vepor, mattor och brokiga bonader, virkade sängöverkast och gardinkappor med volang, kuddar med tofsar, filtar och dynor och plädar, kanske för att hålla en hotande vargavinter stången?”
I inledningen ägnar sig Ekblad grundligt åt barndomen och uppväxten i österbottniska Solf, vilket tyvärr resulterar i motig läsning. Det är helt enkelt svårt att skriva originellt om barndomen. Man må likt Ekblad känna sig underlig och annorlunda, men både upplevelsen och gestaltningen av den är i själva verket ganska vanlig. Man måste skriva mästerligt för att fånga läsaren med skolgång, författardrömmar, klarinettlektioner och tonårig kroppsångest.
I smärtpunkterna bränner Ekblads barndomsskildring ändå till som när hon beskriver de traumatiserande tandläkarbesöken – de svenskspråkiga skolelevernas enda kontakt med finskan. De två borrarna ”iilarin” och ”pommpomm” får också läsaren att rysa!
Fria Danmark
När Stina Ekblad anländer till Odense Hovedbanegård i Danmark 1971 för att först gå en folkhögskolekurs och sedan Odense Teaters skådespelarutbildning, är jag såld. Berättandet får fart när hon byter land och hamnar på en plats helt annorlunda än Finland där nöd och krig fortfarande lever kvar i minnet. Det nya hemlandet Danmark erbjuder ”ett roligare språk, knasigare och mer liksinnade vänner, större och fler skratt, större frihet, fler möjligheter till anarkistiska utsvävningar”.
På teaterskolan är hennes lärare ung och långhårig och rumskamraten på folkhögskolan påminner sig själv om att ”Husk pillen” (Kom ihåg p-pillret) med en lapp på spegeln. Målande beskriver Ekblad sin och tidens frimodiga livsinställning med billigt vittvin, teater, dans och romans. ”Det var spännande att bli iakttagen av just precis den man ville bli iakttagen av, gärna också lite smått tafsad på.”
Ekblad är noga med att inte ta på sig en offerroll. ”Jag utnyttjade friskt min ungdom, flickighet, min kvinnlighet och min begåvning. Jag har inga minnen av underlägsenhets
känslor gentemot män, bara upplevelser av att de principiellt agerade inom en snävare ram, trots att de hade makten. Ofta tyckte jag synd om dem.”
Kanske kan man tolka det som en kommentar till eller rentav en markering mot metoo-rörelsen som svept genom hennes bransch. Å andra sidan bidrar hon själv med exempel på ojämställdhet i sina anekdoter. Den östtyske regissören som under filminspelningen blir ”hämndlysten och grym” eftersom hon avvisat honom och inlett ett förhållande med en medspelare, en annan filminspelning där en obekväm sexscen plötsligt skrivs in och de rätt schablonartade rollerna som erbjuds henne efter att hon fyllt fyrtio – ”snygg äldre kvinna – då är det inte jag. Rolig äldre kvinna – inte jag. Tuff äldre kvinna – inte jag. Moderlig äldre kvinna – inte jag.”
Hellre göra än analysera
Trots en aldrig sinande kärlek till litteraturen som den här boken är ett bevis på, beskriver sig Stina Ekblad lite överraskande som en ”skådespelerska på golvet, aldrig vid bordet”. Diskussion och analys intresserar henne inte under repetitionerna. I stället vill hon ta in texten i kroppen och se hur den sitter i praktiken.
I bokens andra halva visar hon generöst upp sin verktygsback och resonerar både poetiskt och konkret kring skådespelaryrket. Hon delar med sig av upplevelser från samarbeten med stora regissörsnamn som Mai Zetterling, Shakespearetolkaren John Caird och dansteatermästaren Mats Ek. Ekblad säger sig gilla petiga regissörer och snäva ramar som möjliggör hennes skapande.
Mest betagen blir jag ändå av att hon öppet beskriver de negativa upplevelserna, de tråkiga rollerna, Lady Macbeth som hon till sin stora besvikelse inte får spela, rollerna – och klänningarna – som skaver och den gräsliga känslan av att eventuellt misslyckas: ”Plötsligt kände jag mig som den tragiska Dramatenaktrisen som försöker spela fars utan att lyckas.”