Mobbning urholkar lagandan
Männen har fått dålig publicitet under hösten, som majoriteten av förövare av trakasserier inom idrotten då Finlands centrum för etik inom idrotten (FCEI) publicerade en ögonöppnande utredning kring dessa. Var tredje kvinna och var femte man uppgav att de någon gång blivit sexuellt trakasserade i sitt idrottsutövande. Den illasittande publiciteten är ju dock ytterst välförtjänt i det här fallet.
Det som faller i skymundan i utredningen är vad kvinnor gör mot kvinnor. Att skriva om kvinnor som hatar kvinnor, kommer jag att göra i ett senare skede under ett annat tema. Den här kolumnen behandlar den tysta mobbning som sker inom idrotten och som tränaren inte ser eller inte är kapabel att bryta. Den tysta mobbningen har förödande konsekvenser i hur våra toppidrottare presterar i till exempel längdskidåkningen och den sitter djupt rotad i strukturerna. Låt mig belysa problematiken med ett exempel ur mitt eget förflutna;
Som ung kadett valdes jag att representera Finland i den marginella grenen marin 5-kamp. I laget fanns redan en meriterad äldre kvinna som haft framgångar i grenen. Det behövdes dock yngre deltagare för att få en fortsättning på grenens existens och möjligheter att ha en laguppställning på mästerskap. Den äldre kvinnan var osympatisk, och visade med ytterst tydligt kroppsspråk, för hon vägrade tala med mig, att jag inte var välkommen på hennes revir. Hon ville vara ensam drottning. Efter ett år kändes det frustrerande att ingå i ett lag var den andra lagmedlemmen fullständigt ignorerade mig varpå jag talade med den manliga tränaren. Han samlade kvinnan och mig för en diskussion. Hon bortförklarade situationen med att hon var blyg. Han köpte förklaringen fullständigt men kunde inte spegla ”blygheten” mot att hon dock umgicks glatt med alla män i laget. Jag ville inte vistas i en idrottsomgivning som kändes negativ och icke-inkluderande och bytte till triathlon, var jag kom att ha framgångar senare i livet.
Eftersom min umgängeskrets till största delen i dag består av ännu aktiva eller föredettingar inom idrotten vet jag att det här mönstret är mycket vanligt inom laguppställningar av individuella kvinnliga idrottare. Jag poängterar att män även mobbar män, men det är tydligare och går att upptäcka lättare. Ett säkert ställe att uppleva mobbning i dag är att syssla med längdskidåkning på hög nivå. Landslagsverksamheten genomsyras av inre rangordning, individualistiska prioriteringar och missunnsamhet framför att stödja och sporra varandra. Som tränare fungerar oftast en man och han har oftast svårt att se det destruktiva mönstret. Eller så vågar man inte konfrontera någon av de högre rangordnade stjärnorna i laget. Eller så köper man förklaringar som ”blyghet”. Eller försöker konstgjort skapa god samhörighet genom att ordna gemensamt socialt program, var alla inte ändå deltar, för att visa att man gjort något.
I Danmark har man i ett tidigt skede insett betydelsen av en genuint god laganda och för tio år sedan anlitat psykologhjälp för att eftersträva detta i orienteringslandslaget. Danmark har i dag mycket duktiga landslagsdamer inom orientering. Jag tror personligen att man inom skidåkningen skulle kunna utmana Norge och Sverige först då man uppnår samma laganda som grannländerna. Tyvärr har detta inte prioriterats inom finsk idrottsmentalitet.
En kyrklig sång med texten ”du kan inte segra så länge du hatar” ljuder i Radio Vegas morgonandakt en dag jag kör till jobbet. Jag tänker ofrånkomligt på toppidrott i Finland, men både på män och kvinnor och alla grenar som finns. ”Endast kärleken segrar”, lyder refrängen. Något att satsa på inom toppidrott?