Magnus Enckell var en homosexuell dandy och en aristokrat
Bland sin generations konstnärer var Magnus Enckell utan tvekan den mest framgångsrike. En stor utställning med verk av den mångsidige Enckell var på tiden, skriver Pontus Kyander.
Nakna män. Det är i skildringen av vilande, sovande, utsträckta, uttänjda, lutande, liggande, stående, poserande män som linjerna vibrerar, färgerna glöder, målningarna och teckningarna lever till den grad att de närmast vill stiga ur ramarna.
På Ateneums stora utställning av Magnus Enckells (1870–1925) livsverk formar sig bilden av en välklädd gentleman med tydligt klassiska ideal, en homosexuell dandy som ser sin omgivning lite från sidan – som litteraturens flanörer – och en aristokrat, om inte till namnet så till sin livsstil. Han var tillika en makthavare i konsten, ordförande i Konstnärsgillet och återkommande medlem av inköps- och stipendienämnder. Han fick tidigt stora offentliga utsmyckningsuppdrag, vilka fortsatte att strömma in intill hans tidiga död 1925. Han målade ett stort antal porträtt av den finlandssvenska akademiska och kulturella eliten. Språkkunnig och socialt orienterad rörde han sig smidigt i den europeiska kontinentens konstkretsar, och han var drivande i att skapa utställningar för sig själv och för andra finländska konstnärer i Europa. Begåvad, drivande, nyttig för sig själv och för andra. Av generationskamrater som Helene Schjerfbeck, Ellen Thesleff, A W Finch och Verner Thomé var han utan tvekan, när det kommer till utställningar och uppdrag, den i samtiden mest framgångsrike.
Det är få utställningar som jag sett fram emot så mycket. Magnus Enckell ser man annars mest enskilda verk av, prominent hängda förvisso på museer som just Ateneum, Amos Rex eller uppe i skogarna på Serlachiusmuseet i Mänttä. Helheten har det varit svårare att få grepp om, och en stor utställning med hans verk var på tiden, liksom en rikt illustrerad katalog. Det har vi nu, och en glugg i den konsthistoriska tandraden är därmed fylld av Ateneums välgjorda utställning. Ändå är det en utställning som gör mig besviken. Helheten är i Enckells fall mindre än delarna.
Gynnad av stipendier
Som många andra konstnärer var Enckell ett underbarn, född i ett svenskspråkigt prästhem utanför Fredrikshamn. Hans talang framstod tidigt, och som sjuttonåring blev han tagen under Albert Edelfelts vingar. Han började på den akademiska Finska konstföreningens ritskola, men slutade och tog i likhet med Ellen Thesleff och Beda Stjernschantz privatlektioner. Som drygt tjugoåring reste han till Paris 1891 och studerade vid en av stadens privatakademier. Han var gynnad av resestipendier och fortsätter att vistas utomlands under stora delar av 1890-talet; i Paris, Florens, Venedig och Sankt Petersburg.
I Paris fångades han av symbolismen, inte den tunga nationalromantiska symbolism som Akseli GallenKallela stod för, utan en mer inåtblickande och mystisk. Det är lätt att se inflytandena från konstnärer som Pierre Puvis de Chavannes, och för den delen äldre symbolister som Max Klinger, Arnold Böcklin och Ferdinand Hodler. Ingen av de senare behövde man resa till Paris för att se (även sekelskiftet 1900 hade böcker och konsttidskrifter), och släktskapet med särskilt schweizaren Hodlers märkligt drömska och ljusa symbolism är påfallande genom hela konstnärskapet. Men intrycken är många, och Enckell är en starkt eklektisk konstnär som utan vidare målar vidare där renässansmästaren Rafael slutade, och snappar upp vibbar från postimpressionister som Sisley, Seurat och Bonnard.
Alla dessa stilintryck lyser igenom, och konstigt nog nästan kronologiskt samtidigt. Magnus Enckell var skicklig och mångsidig, en konstnär som kunde måla i många stilar och fylla många uppdragsgivares behov. Därför är en del av de mer prestigefulla porträtten sakligt trista, medan de privata porträtten har mer glöd. Här får kvinnorna större plats, i kvinnoporträtten (liksom i självporträtt och bilder av vänner) tillåter han sig en intimitet, en intensitet i färgerna och en sensualitet i teckningen som saknas i målningarna av statsmän och universitetsprofessorer.
Monumentalmålare
Den officielle monumentalmålaren Enckell är en annan persona. Det är ingen tvekan om att den stora målningen Uppståndelsen (1906–07) i Tammerfors domkyrka tagit intryck såväl av Gustave Courbets Begravningen i Ornans (1850) som av Edvard Munchs Livets dans (c. 1900) och den ljusa symbolismen hos Puvis och Hodler. Men samtidigt är det som om detta körts genom en emotionell mangel, vilken kramat ur allt vad känsla och temperament heter.
Det är stort, det är högtidligt, det är en annorlunda altartavla, men spännande? Inte.
Men så har vi lysande, flammande landskapsbilder från Italien. Eller bilderna från teatermiljöer, där han leker med ljusspelet över scen och publik. Och så männen, männen. Det är här Magnus Enckells stora insats ligger, hans kompromisslösa sensualism i förhållande till manskroppen som gör honom till en märkesgestalt i accepterandet av en annan blick än den gängse heteronormativa. Det är också i dessa bilder han kommer närmast sin tids modernistiska strömningar. Men parallellerna går här inte till Frankrike i första hand utan, hör och häpna, Sverige.
Finländska konsthistoriker har en märklig kontaktskräck för Sverige. Det hade inte Magnus Enckell, som dog under en resa till Stockholm. Enckell förefaller vara en isolerad anomali, liksom Thesleff, Schjerfbeck och många andra, finländska modernistiska blomster som springer ut på egen hand ur en ogästvänlig mylla. Men se på de svenska målarna Gösta Sandels, Birger Simonsson och Tora Vega Holmström – alla generationskamrater med Enckell, och konstnärer som omöjligt kan ha varit obekanta för Enckell. Där finns en tråd som helt enkelt måste följas upp, ett sammanhang som inte gör Magnus Enckell mindre, utan hans sammanhang större.
Magnus Enckell var skicklig och mångsidig, en konstnär som kunde måla i många stilar och fylla många uppdragsgivares behov.
Talking in the Rain: an entertaining show about the weather
Arbetsgrupp: Maria Oiva, Kristina Junttila, Kristin Eriksen Bjørn, Bernt Bjørn, Jussi Salminen, Salla Salin, Topi Korhonen, Ragnhild Freng Dale, Lari Palander, Tuukka Jukola, Pablo Laune, Anna Suominen och Iiris Tuisku. Todellisuuden Tutkimuskeskus & Ferske Sceners premiär under Liikkeellä marraskuussa-festivalen 6.11.
Efter en ödslig coronavår så har vi i Finland ändå haft den sällsynta lyxen av att få njuta av en aktiv scenkonsthöst med många livepremiärer. Därför är det överraskande, men ur omväxlingssynvinkel inte alls ovälkommet, att Todellisuuden tutkimuskeskus och norska Ferske Scener i sitt samarbete Talking in the Rain tar med publiken på en virtuell, interaktiv resa från det egna sovrummet (och duschen!) och låter oss njuta av novemberruskets motsägelsefulla skönhet inne i värmen via Zoom.
Lik virtual-Hangö
Upplägget påminner mig om urvalet jag såg under virtualversionen av Hangö Teaterträff i våras. Via videochatt förenas vi med skådespelarna och resten av publiken och får delta i andningsövningar, gruppdiskussioner och en liten föreläsning, spöklik videokonst utomhus och ett imponerande uthållighetsprov. Emellanåt ploppar en fryntlig norrman (Bernt Bjørn) in och berättar stela vitsar som långsamt antar en mörkare ton. Temat är väder, och mycket riktigt dröjer det inte länge innan klimatförändringstematiken kommer in.
Som jag konstaterat förut så gör detta ämnes svidande relevans det tyvärr inte mindre vältuggat ur kreativ synvinkel, och frågan uppstår återigen hur det i dagens läge ska gå att diskutera ämnet genom konst utan att upprepa sig. Todellisuuden tutkimuskeskus och Ferske Scener gör ett respektabelt försök och håller showen i gång trots visst teknikstrul, men det infinner sig onekligen en viss saknad efter något extra, lyftande element som kunde kitta ihop de emellanåt ganska disparata delarna till en helhet.
Extremer väcker entusiasm
Mina egna favoritdelar hör tematiskt ihop med elementet vatten, i varierande temperaturer. Då en av de medverkande tar ett isande höstdopp med selfiepinnen i högsta hugg påminner det mig om att Todellisuuden tutkimuskeskus experimenterat med kroppar och kroppslighet utanför bekvämlighetszonen också tidigare. Adrenalinet förmedlas på ett hisnande sätt också genom skärmen.
Pjäsens avslutning där vi plötsligt nästan utan att vi själva märker det suggereras att delta i ett litet virtuellt rejv och duscha med kläderna på och munnarna svarta av koltabletter är en humörlyftare som väcker rent förvånansvärt mycket entusiasm i mig.
❞ Adrenalinet förmedlas på ett hisnande sätt också genom skärmen.