Anna-Lena Laurén gör som Mannerheim, lär sig rida i Sankt Petersburg
Ridning handlar om att övervinna sig själv. Att rida är som att skriva. Man måste veta exakt vart man vill komma och ingenting blir bra utan en känsla för skönhet. Det har HBL:s Anna-Lena Laurén fått lära sig i Sankt Petersburg – av den ryska ridläraren Michail Kizimov.
Hingsten är apelkastad. Järngrå päls, vackert skuret huvud, uttrycksfulla ögon.
Då Michail Kizimov leder ut den i gången blir jag tyst. Hästen är ståtlig på ett sätt som bara vältränade dressyrhästar kan vara. Muskelmassa och spänst som hos en redskapsgymnast. Han böjer på nacken, frustar, slår med hoven i golvet. Sveper med sin tjocka snövita svans. Han vet hur vacker han är. – Ska vi rida den där? piper jag. Kizimov nickar lugnt. Jag har aldrig ridit en riktig dressyrhäst.
I huvudet går jag igenom de samtal jag fört med Kizimov per telefon. Jag har ju informerat honom om att varken min dotter eller jag är proffs. Att vi är amatörer. Nu tänker han alltså sätta upp oss på den vackraste och mest vältränade häst jag någonsin sett. Det här kan bara sluta på ett sätt: Att Kizimov frågar mig varför jag över huvud taget har tagit upp hans tid.
◆◆◆ Kizimov leder ut hästen i manegen.
– Ska mamma rida först? föreslår han.
Jag svingar mig upp på den apelkastade hingsten med döden i hjärtat. Så fort jag sätter mig i sadeln förvandlas hästen, så livlig och vrenskande i stallet, till uppmärksamheten själv. Ett lätt skänkeltryck och han går framåt. Halt. Lätt trav. Kort trav. Galopp. Höger galopp. Förvänd galopp (vänster galopp i höger varv.) Galopp från halt.
Jag rider en häst som kan mycket, mycket mer än jag själv men som ändå vill samarbeta. Så rädd är jag att det ska ta slut – att hästen plötsligt inser vilken amatör den har på ryggen – att jag nästan vill sitta av.
– Hästen måste kunna mer än en själv om man vill bli en bättre ryttare. Det är enda sättet att lära sig, säger Michail.
◆◆◆ Jag har älskat hästar i hela mitt liv. Egentligen går den saken inte att förklara, antingen gör man det eller så gör man det inte. Antingen upplever man hästens skönhet och gåtfullhet som narkotika, eller så gör man det inte.
Bägge mina föräldrar föddes på bondgårdar där hästarna arbetade i jordbruket. I det efterkrigstida Finland var hästen livsviktig. Det talades ofta om hästarna på mina föräldrars hemgårdar när jag var barn. Fortfarande kan jag namnen på dem, precis som jag kan deras egenheter och historia. Flera av dem hade varit vid fronten under vinter- och fortsättningskriget. Precis som sina husbönder var de på olika sätt märkta av kriget.
Pålle. Maja. Jaska. Rappe. Leimu. Osmo. Blanka.
Min morfar var extra noggrann med just hästarna. Deras seldon rengjordes, smordes och hölls i bästa skick. Han skodde dem själv. Hästarna skulle få det bästa höet, och det skulle innehålla timotej, inte klöver. De var gårdens värdefullaste och viktigaste djur, utan hästarna hade Finland aldrig klarat vare sig kriget eller att bygga upp landet efteråt.
När vinterkriget bröt ut tvingades morfar skicka sin bästa häst, Osmo, till fronten. Han var själv frontsoldat – och överlevde. Det gjorde även hästen. Den kom hem med en granatskärva i länden och kunde därefter bara göra lätta arbetsuppgifter. Min mamma talade ofta om hur klok den var. Hur den frivilligt ställde sig med sidan till mot gärdsgården för att underlätta för henne när hon skulle klättra upp på ryggen.
◆◆◆ Jag visste inte då, när mina föräldrar och min morfar berättade historier om kriget, att det var just i Ryssland jag skulle lära mig vad ryttarkonsten egentligen går ut på. Och att jag skulle göra det i Sankt Petersburg. Som Gustaf Mannerheim, Finlands överbefälhavare i kriget och en briljant ryttare.
Jag har ridit sedan jag var barn, men aldrig nått över vanlig ridskolenivå. Harvat runt som en medelmåttig hobbyryttare och känt oerhörd frustration över att veta hur det egentligen borde se ut. Men aldrig nått dit. Inte ens kommit i närheten.
Sedan flyttade jag till Sankt Petersburg, precis som Mannerheim gjorde år 1887. Där träffade jag Michail Kizimov.
Mannerheims skola var det kejserliga chevaliergardet. Min är Kizimovs. Rättare sagt – familjedynastin Kizimovs.
– Krasyvo, znatjit pravilno. Allt som är vackert är rätt, säger min ridlärare Michail Kizimov.
Han står i manegedörren och talar lågt i mikrofonen, med sin röda keps på huvudet, klädd i jeans och täckjacka, cigarrett i munnen. Jag hör hans röst i öronsnäckan. Den är lugn och låg.
Ibland suckar han djupt. Det är när jag gör något fult. Det mest förbjudna. Ryttarkonsten handlar om skönhet. Den går ut på att få hästen att röra sig precis så vackert som den av naturen kan – med ryttaren på ryggen. Hästen underkastar sig visserligen ryttarens vilja, men bara om ryttaren själv gör rätt.
En ryttare som är klumpig och oskicklig eller tvingar hästen med våld kan visserligen få den att göra allt möjligt. Det är bara det att det aldrig blir vackert.
– Tänk inte som en människa. Tänk som en häst. Hitta ert gemensamma språk. Det sade alltid min pappa, säger Michail.
Ibland springer han bredvid och visar med sin egen kropp hur det känns för hästen när jag begär att den ska göra vissa rörelser, samtidigt som jag omedvetet hindrar den fysiskt. Hästen kan inte tala om det för dig med ord. Ryttaren måste själv lära sig att se saken ur hästens synvinkel.
Ingenting handlar om dig själv. Allt handlar om att förstå hästen.
◆◆◆ Michail Kizimov är den yngsta länken i en ryttartradition som fick sin början vid floden Don. Han bär sin farfars namn och efternamn – Michail Kizimov, bonde och hästkarl från Kursk-guvernementet, född 1896. Efter revolutionen tog bolsjevikerna hans gård ifrån honom. Han gick till fots 500 kilometer från Kursk-guvernementet till Don i södra Ryssland. Där, hade Kizimov hört, skulle det finnas ledig åkermark.
Men framför allt skulle där fin
❞ Hästen är ett barn. Såsom du förklarar en uppgift för den, så kommer den också att utföra den.
nas hästar, som han älskade. Han slog sig ner tillsammans med sin fru i en kosackby utanför Novotjerkassk. Byggde ett hus, skaffade hästar, får och kor. Familjen fick fem barn. Den 28 april 1928 föddes den yngsta, Ivan. Han var två år gammal när han första gången placerades på hästryggen.
År 1931 kom tvångskollektiviseringen. Än en gång tvingades Michail Kizimov ge ifrån sig allt han hade. Han tog jobb som tabunsjtjik, ridande herde, på ett stuteri. Familjen flyttade runt med hästflocken. Ivan hade mellan tolv och sjutton kilometer till skolan, beroende på var flocken betade, och tilldelades en häst av stuteriet för att klara skolvägen. Familjen levde under mycket knappa förhållanden. Det var brist på allt. För att hålla svälten borta bakade man bröd på gräs.
Men en sak led man ingen brist på, och det var kunskap om hästar. Kunskapen och känslan gick i arv till Ivan Kizimov. Han utbildade sig till jockey och tävlade i kapplöpning, steeplechase och banhoppning. Sedan övergick han till dressyr. Framgångarna följde på varandra. Den fattiga pojken från Don blev chefstränare på det statliga stallet i Leningrad.
◆◆◆ Den 29 december 1960 blev Ivan Kizimov plötsligt uppringd av sin chef. Stallet hade oväntat tilldelats en stor summa pengar som hade blivit över i budgeten. Pengarna måste spenderas på att köpa hästar före årets slut. Ivan Kizimov hade ett drygt dygn på sig. Han åkte till ett stuteri i Ukraina i flygande fläng, inspekterade hästar i mörker och regn, såg ut åtta och köpte dem på vinst och förlust.
En av dem var en ettårig svart hingst med stjärna i pannan. Den hette Ichor. Åtta år senare skulle den bära honom till OS-guld i dressyr i Mexico City.
Under 1950- och 1960-talet tog de sovjetiska dressyrryttarna hem rubb och stubb på de internationella arenorna. Första fiol spelade Ivan Kizimov på Ichor. Förutom det individuella OS-guldet skulle de vinna ytterligare två OS-guld i lag, individuellt VM-brons och sammanlagt åtta EM medaljer, individuellt och i lag.
– Han gjorde hästen till ett underverk. Och hästen gjorde honom till en människa, säger Ivans son, Michail Kizimov.
◆◆◆ Det är samma person som nu tränar mig. Från farfar till son till sonson går ryttarlinjen, från bonden som bolsjevikerna två gånger bestal på hans hästar till OS-guldmedaljören och dressyrryttaren i högre skolan. Historien om familjen Kizimov är historien om Ryssland, om alla dessa begåvningar
som det här landet är fullt av och som systemet motarbetar och plågar. Men ibland tillåts de blomma. Då hämtar de hem OS-medaljer, ära och berömmelse.
Men familjen Kizimov är inte bara en berättelse om OS-medaljer. Det handlar om en djupare förståelse för hur människan och hästen fungerar tillsammans. Jag har ridit på många ridskolor och för många lärare, men aldrig upplevt någon som Michail Kizimov. Aldrig detta totala lugn och hans sätt att behandla hästar, hans förmåga att få dem att dansa utan att man ser vad han gör, oavsett om han befinner sig på marken eller på ryggen. Han jobbar med dem på ryggen, han jobbar med dem från marken, han gör dem elastiska som gymnaster. Morötter i fickan, spö i hand. Spöet använder han sällan för att straffa. Utan som pekpinne, för att visa hästen.
– Hästen gör allt du vill. Bara du kan förklara det för den, säger Michail.
◆◆◆ Kizimov äger en brun budjonnyjvallack, Pradik, och den apelkastade hingsten som heter Lancaster. Den kallas aldrig för något annat än Seryj. Grålle betyder det på svenska.
När han tränsar sina hästar ser det nästan ut som om de tränsar sig själva. Kizimov håller upp tränset med det stora, dubbla kandarbettet och hästen trär själv in huvudet och tar bettet i munnen.
Bägge hästarna har skolats så väl att jag gör övningar på dem som jag egentligen inte kan. Galoppombyten, galoppiruetter. Passage, som betyder trav med svävmoment. Det behärskar jag inte alls, men Kizimov får hästen att gå i passage från marken. Han vet att jag aldrig blir någon OS-ryttare, ändå vill han att jag ska förstå vad det handlar om.
Högre skolan. När hästen svävar fram, femhundra kilo, tyngdlös, behagfull, en balettdansös på Bolsjojteatern.
– Lyft hästen i galoppen. Lyft, lyft! Levande fingrar, tala med hästen via tygeln. Avslappnade knän. Inget klämmande och tryckande! Hästen blir stum. Och nu räknar ni, ett två tre och så gör ni halt, jag vill inte se ett enda travsteg. Halt direkt från galopp. Inget dragande i tyglarna! Allt som är vackert är rätt.
Det är inte ofta jag får beröm. Men ibland lyckas det. Ibland känner jag att jag får till det, jag hittar den rätta tyngdpunkten på hästryggen och får den att bära sig vackert, mina ben blir långa, ryggen rak, axlarna avslappnade och kontakt med hästens mun via tyglarna känns som en telefontråd. Då ropar Kizimov: – Äntligen! SÅ sitter en kvinna till häst!
◆◆◆ Allt som är vackert är rätt. Jag tänker ofta på det. På vad det egentligen betyder.
Inom ridningen som överallt förekommer trender. Ändå går det aldrig att fuska i sadeln. Hästen avslöjar dig direkt. Den som tvingar en häst med hård hand eller sporrar kan få den att se pampig ut, att göra svåra rörelser. Men det blir aldrig avslappnat. Det blir inte vackert.
En dag lär jag mig hur man byter galopp. Enda sättet för mig att göra det rätt är att rida utan stigbyglar. Seryj byter bara galopp om han känner hur jag flyttar min vikt i sadeln, använder jag stigbyglarna börjar jag stödja mig på dem för mycket. Då känner hästen inte längre vad jag gör.
En häst kan känna vart du riktar blicken. Den förnimmer ryttarens minsta rörelse. Ryttarens uppgift är därför att störa hästen så litet som möjligt, men samtidigt vara tydlig. Om man vill använda olika slags tekniska hjälpmedel måste man först lära sig att rida utan dem. Jag måste lämna bort stigbyglarna, och ta risken att glida av ifall Seryj gör ett oväntat skutt. Övervinna mig själv.
Seryj byter galopp mitt i språnget. Höger-vänster-höger-vänster. Efteråt är jag så lycklig att hjärtat sjunger, jag ska åka till Chabarovsk på reportageresa, och meddelar Michail att jag kan flyga dit själv.
◆◆◆ Ridandet är en process som liknar skrivandet. Man kan försöka få till en bra text med olika slags verktyg, men om texten inte finns i ditt huvud, om du egentligen inte vet vad du håller på med, kommer den ändå att avslöja dig.
Din text kommer att framstå som krystad eller framtvingad, slarvig eller ogenomtänkt.
Om du skriver ditåt, i stället för att skriva exakt det du vill, kommer det också att märkas.
Inom ridningen är det samma sak. Det absolut värsta Michail Kizimov vet är när man rider ogenomtänkt och slarvigt, utan att vara på det klara med vad man gör.
Hans tålamod är stort, i all synnerhet med mig – utan tvivel hans sämsta elev. Men slarv gör honom utom sig. Att man inte böjer hästen i hörnen, att man gör vårdslösa halter, att man håller in hästen genom att dra i tygeln i stället för att använda magmusklerna, att man breder ut sig i sadeln på hela sin ändalykt i stället för att vika in rumpan under sig.
– Sluta sitta på rumpan! Tänk på den stackars hästens rygg! utropar han förtvivlat, och jag viker hastigt rumpan under mig och skäms som en hund.
Kizimov höjer däremot aldrig rösten mot sina hästar. Det behövs inte.
– Hästen är ett barn. Såsom du förklarar en uppgift för den, så kommer den också att utföra den.
❞ Tänk inte som en människa. Tänk som en häst. Det sade alltid min pappa.
◆◆◆
Ridning handlar om kroppskontroll och balans. Men på det intellektuella planet handlar det om att övervinna sig själv.
Det går aldrig att skylla på hästen när det går dåligt. Hästen gör ju allt för dig – men det är du som ansvarar för att kommunikationen ska fungera. Om den inte gör det är det ditt eget fel. Att bli kränkt på en häst för att den inte förstår vad man vill är meningslöst.
Ridningen övar mig i tålamod och känsla. Den tränar mig i empati, något som hästen saknar. Hästen bryr sig inte om hur du känner det, om den fick bestämma skulle vi avsluta lektionen på stubinen och gå tillbaka till stallet och höet som väntar. Det är därför man inte kan lämna något åt slumpen under en lektion. Man får jobba hela tiden, och ens egna känslor är helt underordnade resultatet.
Hunden är ett keldjur, men hästen är en arbetskamrat. På något plan förblir den oåtkomlig. Det är därför människan älskar hästen.
Tonårsflickors kärlek till hästar betraktades länge som ett substitut för kärleken till mannen. En befängd uppfattning, eftersom hästen ingenting har gemensamt vare sig med mannen eller med kvinnan. Hästen är sig själv nog. Oss behöver den bara för att bära hö till boxen.
◆◆◆
Man arbetar tillsammans med hästen, man skapar. En process jag känner igen från skrivandet.
Det som gör processen möjlig är att hästen, trots att den saknar empati, har något annat som får den att likna människan: Arbetsmoral. För en kompetent ryttare gör den alltid sitt bästa.
När ryttare inte kan förklara försöker hästen ofta förstå i alla fall. Ryttaren förtjänar det inte. Men hästen är ett ädelt djur, och den försöker.
Som ryttare vill man göra sig förtjänt av dess förtroende. Det är en av de saker som gör ridningen så outtömligt fascinerande – känslan när det lyckas, när man känner att hästen och jag förstår varandra, att vi jobbar tillsammans.
– Ni ska bli ett med hästen. En enda varelse, säger Kizimov.
När han själv sitter upp och rider sina hästar går det aldrig att se vad han gör. Han rider dem för att visa hur det ska gå till, men jag ser ingenting. Alla hans hjälper, signaler till hästen, är så små och omärkliga att de inte går att uppfatta. Det ser ut som att hästen gör allt på egen hand. Det är det som är meningen. – Rid med tankens kraft, säger Kizimov.
◆◆◆
I flera månader sitter det en liten djävul på min axel varje gång vi åker till stallet och viskar i mitt öra:
– I dag säger Michail till oss: Tyvärr, men nu har jag inte tid längre för amatörer.
Men det säger han inte. Resan fortsätter.
Ibland när jag ryktar Pradik eller Grålle som Michail har lärt mig – mothårs ett drag, medhårs ett drag, skrapa av borsten – tänker jag på min morfar.
När jag talade om för mamma hur Michail har lärt mig rykta säger hon att morfar ryktade sina hästar på exakt samma sätt.
Morfar visste inget om den högre skolan. Men han visste vad hästen är och hur den ska behandlas. Att den gör allt för dig om du bara behandlar den rätt. I krig, i fred. Den drar plogen, den bär dig på sin rygg. Det vackraste djuret, det ädlaste.
Hästen var hans arbetskamrat. Nu har den blivit min.
❞ Hästarna är mina barn.