Livsviktigt

”Att skydda barnen från svåra diskussioner

gör dem inte trygga.”

När jag var lite över 20 tog tre vänner sina liv under samma år och världen förändrades för alltid.

Jag hade inte ägnat dem särskilt mycket tid eller tankar innan de dog men efter att de dog tänkte jag på dem varje dag, i många år. Förstås fanns där sorg och förtvivlan men framför allt hade de även visat mig på en möjlig utgång när allt blir svart. Men där fanns samtidigt också det helt motsatta: en djup insikt om hur viktiga precis alla är och att man kan vara värsta loosern som belastar allt och alla och ändå är det tusen gånger bättre än att man är död. Ledsen och levande är bättre än att dö och göra många andra ledsna i stället, det blev en devis och en flytväst under många svåra år mellan 20 och 30.

Nästan alla unga människor möter den egna döden i fantasin. Man föreställer sig sin begravning, föräldrars förtvivlan, vänners ånger, pojkvännens skuld. Man frossar i tv-serier och Youtube-klipp där döden spelar huvudrollen, men när man sen möter döden i verkligheten är det en chock. Det är en existentiell chock på otroligt många plan och världen förändras för alltid.

Existentiella chocker behöver existentiella samtal, men var finns den soffan? Hos kuratorn, psykologen och terapeuten kan man säkert formulera tankar om det egna värdet och skammen över att man inte gjorde mer, men sällan tajmar de akuta grubblerierna med kuratorns mottagningstider. Och alltför sällan tajmar de med föräldrarnas tidtabeller. För deeptalk infinner sig inte på beställning och deeptalk-behov infinner sig oftast när vuxna behöver deepsleep, det vill säga efter 22.

Vill du nu prova på att närma dig din tonåring på en ny nivå föreslår jag faktiskt inte att du öppnar med intervju. ”Hur mår du?” är ju nämligen världens bästa diskussionsdödare för personer mellan 13–19 så skippa den frågan och prata i stället själv, om dig själv, om din mörka bakgård. Vad man berättar är viktigt men att man berättar är viktigare. Att man vågar visa sina kids svaghet och sårbarhet. Att man med att prata visar att man litar på andra och tror att det hjälper.

Vissa vuxna blir så osäkra när det handlar om död och förluster att de ber professionella om hjälp, men det existentiella samtalet hör väl ändå föräldraskapet till? På samma sätt som vi ska lära barnen att diska, ha bordsskick och vara omtänksamma ska vi lära dem att hantera det som tar ont i livet. Att skydda barnen från svåra diskussioner gör dem inte trygga. En bra barndom är inte att leva utan utmaningar, en bra barndom är att leva med trygga vuxna som kan trösta. En bra förälder är inte perfekt och problemfri vuxen, utan en människa som ger omsorg och vill och vågar dela liv.

För om vi inte berättar, hur ska då de unga förstå att olycklig kärlek går över, att skammen bleknar, att missbruk kan botas, att depression kan hjälpas, att konflikter kan lösas, att skitstövlar ska undvikas, att skuld kan försonas, att sår helar, att misslyckanden inte gör en misslyckad, att död är oåterkalleligt, att ångest hör till livet? Om vi inte berättar, hur ska de då förstå hur viktiga de är? Så älskade, oavsett allt.